En kalsongman i åkern

Livet här ute i åkern är likt en Sörgårdsidyll med tre hus i rad och god grannsämja. Katterna blir passade när jag reser bort, vi ses någon fredag på ett glas vin eller två, och det mest revolutionerande vi råkar ut för är vädrets makter på olika sätt.

I elva år har jag bott här och jag har sett grannar flytta in och flytta ut. Min hyresvärd är inte den mest effektiva här på jorden, och på grund av detta hålls också hyran nere så jag gnäller inte. Äppelträden dignar av frukter och vi planerar den årliga kräftskivan. Med andra ord är det lugnt.

Det är så lugnt att jag ibland glömmer att låsa dörren. Vägen går inte längre än till dessa tre hus och vi har någorlunda koll på varandra. Visst har man ibland tyckt det varit roligt om någon stilig man hade förvillat ut sig bland veteaxen så jag kunnat bjuda på en kopp Gevalia när han frågande plötsligt stått i kanten mellan vilt och ordnat. Men nu dricker jag ju inte Gevalia så det är väl därför han inte dimpt ner, men å andra sidan hur ofta talar reklamen sanning?

Men så igår var det slut på friden här ute i slutet av djävulens grusväg. Såklart arbetade jag och fick inte vara med om dramatiken otur som vanligt, men min ena granne ringde upp mig på förmiddagen och sa att en man irrade omkring blodig ute i åkern. Jag bara log och sa att hon kunde dra den med rödluvan och vargen, men hon skrattade inte utan fortsatte sin berättelse om mannen med hepatit C som slagit in en ruta hos hyresvärden, irrat tillbaka till våra hus, blod lite varstans, polisbilar, män från underjorden som jagade mannen-i-bara-kalsongerna, polisförhör och slutlig avvisning.

Min första tanke for till sonen som säkerligen inte hört något då han, om han nu var vaken, satt med musiken på och spelade wow på övervåningen. Hade mannen varit inne i mitt hus, hade han vapen? Det handlade om en mammas ibland dramatiska fantasi för sonen hade varit lyckligt ovetandes om allt som hänt två meter ut i trädgården. I efterhand var sonen glad för att han sluppit se mannen eftersom hans panikslagna ansiktsuttryck säkerligen etsat sig fast i hans minne.

Poliserna hade varit rätt snygga fick jag höra, och där satt jag några kilometer längre bort och plåstrade om gamla damers såriga ben. Livet var inte rättvist denna dag konstaterade jag utan tvekan, varken för kalsongmannen eller för mig.

Självklart blev det mycket prat om händelserna när dagen lagt sig och övergått i skymningstid. Ett glas rödvin gled också ner i det vi sörjde med mannen vars värld så helt hade kapsejsat, och skrattade åt livet i sig.

Om en vecka har allt lagt sig och jag glömmer säkert att låsa dörren igen, ibland, men vetskapen om närheten till kaos i en miljö jag i min naivitet tyckt varit fredad kommer att få mig att bli lite mer försiktig, tror jag.

Vi är tillbaka i vädrets dramatik och regnmolnen hänger tunga över den nybyggda silon som tyvärr bjuder mig sin utsikt. Sonen spelar wow och ännu en dag är till ända mitt i åkerns "idyll".

Av Birgitta Stiefler 07 aug 2010 21:32