Att fylla 50 år är botten

En människas liv kan illustreras med bokstaven V. Livet fram tills dess man fyller 50 år är en enda lång utförslöpa. Men sen vänder allt uppåt. Så när man fyller 100 år så kan man göra V-tecknet.

Början på livet är inget vidare. Hela första året har man bara ont i magen som är som en luftballong. Vid tre års ålder börjar man bli medveten om världen och då ska man trotsa den och göra tvärtom. Under hela barndomen måste man jämnt bråka med sina syskon som tar ens grejer. Och lika jobbigt är det med ens föräldrar som grälar hela tiden. Och inte heller gör de som man säger.

Sen hamnar man i skolan och den ser ut att aldrig ta slut. Man måste slå i sig en massa fakta som man absolut inte har nån nytta av när man är 100 år. Lyckas man komma ut från skolan och dessutom in på arbetsmarknaden så är det lika plågsamt där. Ja, man skulle lika gärna kunna ligga på sängen och sparka sig trött i stället för att offra 30-40 år av sitt liv på den privata arbetsmarknaden. Och så det där med tjejer som är lika jobbigt som skolan och arbetslivet. Lyckas man haffa nån och det sen trillar ut några barn så ska man hela tiden oroa sig för dem, att de inte ska vara lika intelligenta och skärpta som man själv är.

Men när man fyller 50 år så får man äntligen lite bottenkänning och fast mark under fötterna. The bottom is nådd. Det är slut på ens via dolorosa. Dan efter kalaset, när man vaknar upp ur sin blecka, så ser man framtiden i ett helt annat ljus. Nu går vägen bara uppåt och man känner sig oändligt fri. Det där med arbetsmarknaden och arbetsgivaren kan man ta med en klackspark. Skönt att kunna vara i opposition. Man har ekonomin ordnad för framtiden tack vare den väldige och vänlige Borg som skickar månatliga utbetalningar. Och frun är hur trevlig som helst. Och likadant är det med ungarna. De ringer och mejlar stup i kvarten. Och deras ständiga budskap är: sätt sprätt på alla stålar. Lämna intet till eftervärlden. Inte heller behöver man vara duktig och visa sig som bäst i klassen. Tvärtom är det extra roligt att låtsas vara dum i huvet och fatta noll, när man i själva verket är en oändligt vis man. Man kan också låtsas att man lider av demens, impotens och annat spännande trots att det egentligen är tvärtom.

Och plötsligt så fyller man 100 år och då kan man alltså göra V-tecknet. Och V-et betyder förstås "victory" eller "viktoria" som vi gamla latinare säger. Veni, vidi, vinci. Jag kom, jag såg, jag segrade. Det är skönt att kunna säga det om sitt liv. Nu är det bara att hoppas att livet inte upprepar sig och blir till ett W. I så fall kommer jag genast att lämna walkover. Dock är det synd om alla de, vars liv blir som ett uppochnervänt V. Inget avundsvärt precis.

Av Lennart Karlsson 13 jul 2010 10:36