Meditation för skenande tankar

Länge kunde jag inte hitta lugn och ro, det kom endast till mig när jag var så trött att jag somnade av utmattning. Jag kunde bara springa, hasta fram och göra saker. Jag kunde endast visa mitt jag med saker jag gjorde, att åstadkomma, vara bra och till lags, för det var sådan jag kände mig själv. Därför kunde jag bara bjuda andra det och endast bli omtyckt för den delen av mig.

Människan mår bra av att utvecklas. En sund utveckling kanske tar knepiga vägar, som att bryta ner innan det kan byggas upp något nytt och bättre i oss. Det tar tid och kostar ofta inte så lite smärta att förändra gamla mönster och sånt som kan ha blivit dysfunktionella beteenden. Men det är värt det att seriöst jobba med förhållandet till sig själv som om det vore ett förhållande till en annan älskad människa som man för allt i världen inte ville förlora. Det är så jag har kommit på att det måste vara. Jag har ett förhållande med mig själv, har så haft i ett, två års tid, det är både komplicerat, helt underbart mysigt, tryggt och ibland oförståeligt rörigt. Det är ett kärleksförhållande. Jag är en vacker och värdefull kvinna värd all kärlek och respekt. Jag är fortfarande rolig, barnslig och sprallig, helt underbart underhållande kan jag vara, precis som förut. Men jag har blivit intresserad av att lära känna andra delar av denna komplexa människa som är jag.

Förut fanns det inte någon rädsla, ingen sorg, vemodet var förpassad sedan länge, ut, långt bort utanför mitt liv. Alla känslor som jag då uppfattade som obekväma och oattraktiva lade jag hos någon annan. Jag grät någon gång, om än bara i tio minuter och då för någon annan. Jag har alltid engagerat mig i små svaga människor som haft det svårt som jag har kunnat hjälpa. Har det gett mig tillfredsställelse att vara behövd och se att jag kunde göra något? Ja, helt säkert och jag har ju hjärta och empati, det finns kvar.

Det kan också vara så att det fanns en liten tjej, rädd, ledsen och övergiven inom mig, en jag inte har velat kännas vid. Ingen ville kännas vid denna lilla tjej, hennes svagheter, hon blev hånad för det som barn, ingen plats fanns för henne. Hon fick ständigt höra av sin mor; "jag förbannar den dagen jag födde dig till världen." Så hon blev stark, duktig och alla till lags så gott hon bara kunde, att hon aldrig uppnådde att bli okej som barn fick henne bara att kämpa hårdare som vuxen för att få vara med och för att inte bli övergiven.

Den lilla tjejen var jag, är jag, och som vuxen förstår jag att jag har tagit över rollen som min egen kritiska förälder. Jag var aldrig nöjd med mig själv, flyttade alltid fram målet, hade så svårt för att bli bra nog i mina egna ögon. Bättre kan du! Vila aldrig!

Jag ramlade ihop som i en liten pöl av mina egna tårar och blev liggande kraftlös för ett par år sedan. Jag hade fått så många varningar, fysiska oförklarliga åkommor som att det kliade över hela kroppen var en sak. Jag ler när jag tänker på det i dag, hur jag smörade och sprejade men det blev aldrig bättre. När jag hade sörjt i ett halvår, gått igenom, hat, vrede och skam kom jag på att klådan bara hade gett sig, det kliade inte längre.

Jag tror att det som hände mig då, för två år sedan, var att jag gick in i väggen totalt, men inifrån, av min egen stress – en stress jag lärt mig som barn av att ha vuxit upp i en alkoholist familj där jag fått lära mig att alltid vara förbered på det värsta. Det är ett ständigt katastroftänkande, att aldrig lita på någon och att ha full kontroll och vara beredd att agera snabbt alltid. Jag hade tentakler så långt utanför mig själv att när någon berättade om en känsla eller ett problem så blev det automatiskt mitt, min känsla, mitt problem. Jag bar med mig allt elände jag fick av andra. Det var inget konstigt med det, jag serverade lösningar på löpande band tills jag kom upp med en som vederbörande kunde ta till sig. Så hjälpte jag upp många.

Nu efter att ha lärt känna och accepterat saker som hänt mig och hur jag är, kommer förståelsen och ömhetskänslan för min egen person. Jag är en människa lika viktig som någon annan, värd saker, och jag har en egen smak. Jag gillar en viss typ av musik, vissa böcker och filmer. Jag kan välja och äntligen säga "ja" eller "nej" utifrån mitt eget jag, ibland kan jag säga att jag behöver kolla eller tänka på det, och då är det också okej. Jag finns ändå.

Jag blev sviken som barn, men det var så naturligt att jag inte visste om att det var det jag blev ens. Men jag har aldrig svikit någon, trodde jag länge och väl. Tills jag insåg att jag har svikit mig själv. Jag varit vant mig vid att ställa mig sist, lyssna, anpassa och hålla ord. Jag har varit lojal även mot dem som inte förtjänat det.

Jag såg det plötsligt en dag, när jag ställdes inför valet att svika en grupp jag ingått i då de inte passade mitt liv just då, jag mådde dåligt av att vara med dem. Jag tänkte först att jag kanske kunde stå ut, för att inte svika, att svika är det värsta man kan göra. Men tanken djupnade i mig. Om jag inte sviker någon annan någonsin, vem är det då jag sviker? Jo, mig själv. Jag hade ju lärt mig som barn att det under inga omständigheter var okej att svika andra, men andra kunde svika mig, det måste jag tåla, sades det till mig. Jag skulle inte tro att jag var nått. Där var en del av nyckeln, en sån värdefull insikt, smärtsam men stort att se.

Jag måste se, förstå och se, för att kunna göra annorlunda. Det gav mig något viktigt, denna insikt, jag tog hänsyn till mig själv den gången. Svek, detta hemska ord! Tillslut skrev jag ett brev och förklarade, och tänka sig, världen höll! De i gruppen förstod och jag finns kvar. Det finns andra små och stora dagliga händelser där jag tränar på att ta hänsyn till mig själv och det jag känner, det tar lite tid att känna efter och tolka känslorna.

Det sker något i mig när jag tar hänsyn till mig själv. Jag riktar min bekräftelse och respekt inåt och växer på ett nytt sätt. Det är underbart, jag blir fantastisk, värdefull och underbar. Och det fina med det är att jag nu när jag inser detta och vet att vara snällare med mig själv, ta hänsyn och känna efter, även sätta mig själv först, då attraherar jag andra människor som är på samma plats eller går längst samma väg i livet. Jag möter underbara människor fyllda med kärlek till sig själv och andra, de ser mig på ett nytt sätt, med stor respekt för den jag är min person i litet och stort. Det är en stor skillnad har jag märkt, att bli sedd för den jag är, omtyckt för min personlighet, respekterad för det unika inuti mig, innan jag visar vad jag kan och har möjlighet att producera eller göra för den andra människan.

Jag har lärt mig behärska konsten att ta det lugnt, att göra ingenting! Tjoho, jag kan blunda i solen och sväva bort i tankar lyssna på fågelsång utan att få dåligt samvete eller virra in mig i tankar! Det är stort på något vis, är det inte? Livets paradoxer som kan vara just så som Tommy Hellsten skriver: "Ju mindre du gör, desto mer får du gjort."

Är det en form av meditation om jag går en lång promenad med en ljudbok i öronen? Kanske är det inte det. Jag läser och hör ibland om riktig meditation och tror att jag ska bli mogen för att prova det också… snart.

Meditation sägs ha undergörande effekter. Men man kan helt klart vara så mentalt stressad och uppjagad att det inte går att sätta sig ner och samla tankarna. Men det är just då man behöver det som mest, även om det kan vara knepigt.

Känner du igen dig? Har du någon gång känt det som att det pågår en kärnkraftsreaktion i ditt huvud, ett virrvarr av tankar och problem som pockar på att bli lösta?

Det kan ligga något i det att ta på sig ansvar och tro att man måste hålla i allt. Jag har behövt återhämtningstiden för att vänta in min själ under de två åren jag hållit på. Det är som att den har kommit i kapp, nu är jag mer varsam och inkännande med mig själv så att jag inte springer så fort och långt ifrån. Jag har hittat ett sätt att samla tankarna och landa med själen som hjälper i vardagen, det vill jag dela med mig av:


Meditation för skenande tankar

Hitta en lugn plats, sitt stilla, inget kliande eller klappande. Räkna sakta ner från tio med mycket långsamma, djupa andetag. Håll bara fast vid andningen, långsam och djup, så rofylld som möjligt, räkna. Detta är svårare än det låter för en skenande hjärna, men det är bara att hämta in sig och inte ge upp.

När du kommit till noll, sluta räkna och börja titta på tankarna, det vill säga att låta alla tankar som vill få komma upp till ytan, en i taget. Vart efter tankarna kommer upp konstaterar jag att jag har dem och lägger dem åt sidan. Vad än som kommer upp, kanske att du vill slå ihjäl någon, bemöt det med att "okej, jag är arg på den personen" och lägger det åt sidan. Jag kanske kommer på att jag behöver ringa ett viktigt samtal. Jaha, jag har glömt ringa detta samtal, jag lägger undan det och hoppas på att komma på det igen senare. Det kliar lite i huvudet. Klia inte tillbaka, känn och accepterar hur det känns, lägg det åt sidan. Fortsätt så vid varje tanke som dyker upp i huvudet. Titta på den och konstaterar att den finns, avhåll dig från att just då lägga några värderingar vid den eller försöka lösa problem.

Efter ett tag brukar det glesna mellan tankarna. Några brukar komma ett varv till, men till slut brukar det bli tyst i skallen. Då är jag tillräckligt samlad för att kunna meditera en stund. Det finns många olika varianter på meditation. Jag brukar sitta en stund och uppleva kroppen, precis som den sitter, alldeles stilla, uppleva andningen som den är och följa luftströmmen in och ut. Slölyssna till ljuden som omger mig, känna närvaron av mig själv och min högre kraft.

Som avslutning på meditationen tycker jag det är fint med sinnesrobönen. Vad behöver jag acceptera just i dag? Var stilla och invänta svar. Vad behöver jag mod att förändra just i dag Meditera och invänta svar. Ge utrymme för Gud att komma in med sin visdom och visa på vilken väg du behöver ta i dag.

Av Bente Wikman 14 jun 2010 10:29