Sverige har alltid varit ett invandrarland

Sverige har en gång varit ett utpräglat utvandrarland. Det kan ungefär bestämmas till tiden 1850-1930, då nästan en tredjedel av Sveriges befolkning utvandrade till i huvudsak Nordamerika, men marginellt även till Danmark, Tyskland och Sydamerika. Sverige var på den tiden ett fattigt land.

Men Sverige har också alltid har varit ett invandrarland. Under medeltiden invandrade tyskar och danskar hit och tyskan var i de större städerna ett minst lika vanligt språk som svenskan. Tyskarna tillförde hantverksskicklighet och en kunnighet i organiserad handel. En borgarklass – eller med nutida terminologi, en medelklass – uppstod.

På 1700-talet invandrade ett stort antal valloner från Belgien. Utomordentligt goda järnhanterare som var den folkgrupp som egentligen startade den svenska industriproduktionen av järnprodukter jag rekommenderar ett guidat besök på Österbybruk i Uppland – den svenska industrins vagga – faktiskt mycket intressant. Det var till och med så, att invandringen uppmuntrades genom att vallonerna fick speciella privilegier som inte förunnades de infödda svenskarna. Det berodde på att de kunde bidra med en unik kunskap som inte tidigare fanns i landet. Vallonerna höll sig emellertid på sin kant och var inte särskilt villiga att umgås med svenskar – i själva verket tog det ett par generationer innan de två folkgrupperna exempelvis kunde hitta partners hos varandra och de kulturella skillnaderna på det sättet kunde utplånas. Känns mönstret möjligen igen?

Efter andra världskriget kom ett stort antal finnar, tyskar och italienare till Sverige för att finna en ny framtid, eftersom deras hemländer låg i ruiner, medan Sverige, som förskonats från kriget, blomstrade och ropade efter arbetskraft. De fick omedelbart arbete och anpassade sig ganska snabbt till det svenska samhället vilket tillförde både tillväxt, skatteintäkter och goda samhällsmedborgare. På 1950-talet hade vi en relativt stor invandring av ungrare efter den misslyckade revolutionen mot kommunismen 1956.

Nästa invandringsvåg kom på 1960-talet då svenska företag reste ner till Balkanhalvön och uppmanade greker och jugoslaver att komma till Sverige, där det fanns arbete och möjligheter till en god framtid. Och de kom – och de fick inom kort arbete och blev en tillgång för vårt samhälle.

Efter militärkuppen i Chile i början av 1970-talet invandrade ett stort antal chilenare och även andra sydamerikaner till Sverige. Även denna invandrargrupp kom efter en tid in i arbetslivet och har tillfört Sverige mycken nytta.

Alla dessa invandringsvågor har knappast inneburit något problem för Sverige som nation utan snarare utgjort en näst intill ovärderlig tillgång – både ekonomiskt och kulturellt.

Förutom det som nämnts ovan har det naturligtvis alltid funnits en rörlighet bland befolkningsgrupper där en del människor kommit till och andra har lämnat Sverige.
Vi lever ju tack och lov i ett land där det är tillåtet att fritt resa in i och ut ur landet.

Så varför har vi i dag en stundtals bitter och frustrerad diskussion om invandring? Invandringen har ju genom århundraden varit oerhört positiv för Sverige som nation! Den mest väsentliga skillnaden mot tidigare är att vi i dag har ont om arbetstillfällen. En annan anledning är att medan tidigare invandrargrupper kommit ur en kristen kultursfär så kommer dagens invandrare i stor utsträckning från den muslimska världen med delvis annorlunda seder och bruk. För oss i Sverige känns det skrämmande med begrepp som "hedersmord", medan det i deras kultur är något man helt enkelt måste påta sig för att rädda "familjens heder". Vi konfronteras med tvångsgiften, omskärelser av både flickor och pojkar – begrepp som är helt främmande för oss och dessutom seder som vi tar klart avstånd ifrån.

Vi har i Sverige ett generöst bidragssystem som i grunden syftar till att solidariskt hjälpa människor som har det svårt, och allt detta finansieras via skatterna. När vi tar emot ett stort antal invandrare som kommer till en situation av arbetslöshet, så utgör det naturligtvis en påfrestning på de offentliga finanserna. Då är det lätt att skylla brister inom skola, vård och omsorg på den stora invandringen – speciellt när den inhemska befolkningen också brottas med arbetslöshetsproblem.

Den stora utmaningen för såväl politiker som alla övriga som är etablerade i Sverige – infödda eller inflyttade – är att se till att även de nya invandrargrupperna inlemmas i det svenska samhället, får jobb och kan börja tillföra samhället skatteintäkter och nya positiva kulturyttringar – precis som tidigare invandrargrupper har gjort.

Den stora utmaningen för de nyinvandrade som kommer till en främmande kultur är att anpassa sig till de regler och normer som gäller i Sverige och se till att de blir ett lika positivt tillskott i samhällsbygget som tidigare invandrargrupper har blivit. Det innebär att de i många avseenden måste börja tänka i nya banor.

Och inget av detta är inte helt enkelt!

Anledningen till att jag skriver den här artikeln är att det är ett valår som kan bli speciellt, eftersom vi har ett uttalat invandrarfientligt parti som verkar ha goda chanser att komma in i riksdagen. I många europeiska länder vinner främlingsfientliga och högerextremistiska partier just nu mark. Min stora fasa är att 1930-talets stämningar skall börja återskapas runt om i Europa. Då var det judarna. Nu är det muslimerna. Lika idiotiskt och lika onyanserat! Människan verkar aldrig lära sig av sina erfarenheter. Historiens misstag upprepas gång på gång.

Av Göran Langevi 28 apr 2010 11:38