Telefonen är min värsta fiende

Det här med telefonskräck måste vara döden. Varje gång jag måste ringa ett samtal tar jag timmar på mig att förbereda mig, för ett samtal som senare kommer ta max tre minuter att genomföra. Med svettiga händer, ett hjärta som en travhäst och en röst darrig som asplöv. Jag låter säkert himla mysig och trovärdig, som att jag verkligen vill prata med dig.

Tro inget annat. ”Positiv och social” är de egenskaper jag vill förmedla mellan korta flämtningar efter luft, med en gäll röst som snarare låter som att den tillhör en 12-åring än en 24-åring. Efter att samtalet är avslutat har jag knappast något minne av vad det var vi pratade om. Bara några få anteckningar om det är jobbrelaterat och andnöd i åtminstone tio minuter. Händerna skakar, jag tömmer kaffekoppen och lägger in ny snus tre gånger.

Förberedelserna är the key. Listor skrivs och samtalet åker runt i huvudet. Tar olika vändningar och hälsningsfraser byts ut om och om igen. Vad säger jag om de säger så här? Eller så här? Förberedd på nästan vad som helst och tänk ve och fasa om mobilen inte har tillräcklig täckning just då! Så att jag bara hör vart tredje ord och får gissa mig till vad som sägs, för inte vill man avbryta med ett "VA?!" 30 gånger i minuten. Ett samtal ska ju vara lättsamt och trevligt. No big deal, liksom.

Att inte tänka alls verkar alltid vara det bästa alternativet och med mina listor och kaffe och snus beger jag mig fram till telefonen som jag strategiskt lagt så långt bort ifrån mig som det bara går. Och när damen i andra änden säger att "du har nog slagit fel nummer", då vill jag bara döden dö.

Av Sandra Berg 27 apr 2010 12:28