I en nära framtid

Det är mörkt omkring mig när jag vaknar. Många människor sover runt om mig i en liten barack. Vi är alla likadant klädda: Vi har skinnvästar med namn och märke på ryggen. Svagt minns jag att mamma berättade liknande historier när jag var liten. Om människor som var märkta med stjärnor som bodde precis som vi. Men vad hjälper det att minnas. Jag bor här nu och jag kommer att dö här.

Varje morgon släpas en flock människor skrikande iväg för att aldrig mer återkomma. Andra igen bärs ut och kastas på en hög utan ceremonier. Det är dom som haft tur. De som inte längre kan nås. De som inte plågas mer. De som fått dö. Men varje dag kommer tåget och fyller på med nya offer.

Mat är något vi får precis så mycket att vi svältande förmår uppehålla livhanken. Arbeta skall vi göra om dagarna. Med fotboja och länkade till varandra med grova kedjor. Vi jobbar med hammare och slår sönder sten. Stenen används inte till något speciellt men jobbet tär på oss så att vi fortare dör.

Ibland har man tur. Då blir man utvald att gräva gravar för de döda. Det är inte så slitsamt som att jobba med stenen.

På söndagar är det besökstid. Inte för oss men det kommer folk som får vandra runt och titta på medan vi jobbar. De är väldresserade. De har lärt sig läxan om våra lika hemska som oförlåtliga förbrytelser: Att vi valde att vara medlemmar i mc-klubbar. De kastar sina glåpord och sitt hat emot oss. När de kommer bort till likhögarna hurrar de och tjoar. De är lyckliga för att vi inte längre finns ibland dom. Jag undrar varför dom hatar oss så?

Av Peter Schjerva 01 apr 2010 10:22