Ett barns hemlighet, del 4

Två kvinnor kom gåendes med varsin nyckelknippa dinglandes på höften. När de kommit en bit bort i korridoren öppnade de en dörr och klev in. Mattiaz kunde höra dem prata med någon därinne. "Hejsan Marie, hur mår du idag? Vi skall bara ge dig lite medicin, sedan skall du få vara ifred. Såja, duktig flicka. Det var väl inte så farligt. Nu lämnar vi dig igen. Laila låser du dörren är du snäll?"

De två damerna kom ut med en bricka i handen, och gick vidare längs gången. En kvinna satt vid ett skrivbord och skrev i en pärm. Då och då tittade hon på en liten skärm hon hade framför sig.

Mattiaz kröp ihop och gick nedhukad förbi hennes bord. Samtidigt tittade han åt alla håll så att ingen skulle komma. "Puh, det gick." Han mumlade för sig själv. Men var skulle han nu gömma sig? Febrilt letade han efter ett gömställe när röster närmade sig från en dörr han passerade. Där! Snabbt kilade han in sig mellan två tjocka gardiner som hängde ända ner till golvet, sedan höll han andan.

Ut från rummet kommer två män med vita rockar. De skrattar lite rått och den äldsta av dem säger "Den här killen är ju för faan helt rubbad, aldrig att de kommer att bota honom." Den yngre mörka killen ruskade på huvudet och viskade "Skall vi slå vad? Doktor Peron har ju hittat en ny medicin som sägs bota den sämste, och det är ju faktiskt vad Helmer är. Alla stackare som han skadat skulle nog helst vilja att han stannar här för alltid. Hörde du vad han gjorde med barnet?" Männen försvann runt hörnet, och Mattiaz hörde inte fortsättningen.

Plötsligt ser han en ingång där en vacker blåsippa målats ovanför dörren. Han tittar sig runtomkring, men ser ingen, och tassar försiktigt fram för att trycka ner handtaget. Naturligtvis är det låst, men han hör någon röra sig därinne och tittar i nyckelhålet.

En skäggig och hopkrupen gestalt avtecknar sig i ljuset och trots att han inte riktigt är sig lik känner Mattiaz glädjestrålande igen sin pappa, och ropar "PAPPA!" Innan han insett vad han gjort och sänker rösten till en viskning. "Mattiaz, är det verkligen du?" Magnus försöker se ut genom nyckelhålet, men har i sitt drogade tillstånd lite svårt att se, och rullstolen hindrar honom från att komma tillräckligt nära. "Lilla, lilla älskade du, har du mamma med dig?"

Pojken tittar sig runt i korridoren för att noga kolla att ingen kommer innan han fortsätter prata. "Pappa jag är ensam. Mamma är hemma. Jag älskar dig pappa. Varför kommer du aldrig hem? Jag saknar dig, och mamma bara gråter på nätterna."

Det är dags för medicin och genom korridoren kommer Eva och Beata gående för att hjälpas åt med patienten Sjöberg på blåsippan. De vet att han är stark och skulle nog helst haft en av de manliga sköterskorna med sig, men eftersom alla är upptagna måste de själva ge honom hans dagliga dos. De har med sig en lugnande spruta i fickan om läget skulle bli akut.

"Vet du varför Sjöberg sitter här" Eva slängde med sitt röda hår så att Beata fick en länk i sitt ansikte. "Ja, han slog väl sin lille son?" Beata drog bort länken som fastnat över ansiktet och böjde sig fram för att rätta till sin ena socka som hasat ner. "Hur kan man göra en sådan sak? Hans fru visste ingenting. Trots att han sitter i rullstol är han farlig. Vi får ta det väldigt försiktigt och hoppas att han inte gjort på sig."

De hade kommit fram till dörren och Eva öppnade försiktigt dörren och de klev in, men lämnade en liten springa öppen. Genom springan kunde Mattiaz smita in och gömma sig i en smal garderob som stod i rummet. Det luktade sjukhus och stickande av urin i rummet. I en rullstol såg han att pappan satt med huvudet nedsänkt. När kvinnorna under tystnad gett honom tabletterna och sprutan han skulle ha gick de med snabba steg ut. Lättade över att Magnus varit så lugn och sansad.

Vad de var omedvetna om var att han sett när Mattiaz smet in och bara väntade på att få vara ensam med honom. När han hörde att de låste dörren vinkade han fram pojken med sitt ena finger. "Pst, kom vännen. Gud vad jag längtat efter dig!"

När pojken kommit fram till rullstolen böjde sig Magnus över pojken och drog in honom i sin famn. Han drog in pojkens doft genom näsborrarna och kände en välbekant doft av Jenny blandat med svett och sol. "Pappa, varför kommer du inte hem?" Den lille drog sig ur omfamningen och vände blicken mot den skäggiga lätt gråhåriga mannen i rullstolen. Han hade svårt att förstå att det verkligen var hans pappa för den här mannen hade en dimmig blick som stundom blixtrade till i svart.

Magnus rättade till sina osynliga pressveck på de vita sjukhusbyxorna och harklade sig innan han började prata. "Älskling, eftersom du berättade vår hemlis för mamma låste de in mig trots att jag inte gjort något fel. Smärtan du fick försvann, eller hur?" Mattiaz tog några steg bort från pappan och såg ledsen ut. "Nåväl, på grund av ditt svammel sitter jag här för alltid, och vi kan inte ses. Din mamma har vägrat ta med dig hit trots att jag bett henne flera gånger. Det är väl inte snällt? Du vill väl träffa mig?"

Magnus sträckte sin ena hand mot sonen för att om igen dra honom intill sig, men sonen drog sig undan. "Mattiaz, kom hit! Vad säger mamma om mig? Lyssnar du på hennes lögner?" Med dröjande steg närmade sig pojken rullstolen och blixtsnabbt grep Magnus tag i honom och tryckte ner honom i sitt knä. "Sitt still här så vi kan prata. Du skall komma när jag säger till!" Han höjde rösten några oktaver för att sedan snabbt sänka den.

Den lille satt tyst i knät på sin pappa och väntade på vad som skulle hända. Han hade varit med om det här förut, många gånger till och med. Han hade ju inte berättat hela sanningen för sin mamma. Att pappa slog honom i magen då och då för att sedan be om förlåtelse och ge honom en leksak. Mattiaz kände att han var kissnödig och såg att det fanns en toalett i rummet, men vågade inte be om lov. Inte ännu.

"Hur i all världen hittade du hit? Är det någon som vet var du är?" frågorna haglade över honom, och han försökte att svara så gott han kunde. "Mamma visade mig en gång var du bodde, och jag smet från dagis för att jag ville träffa dig. Jag saknar ju dig." Långt in i Magnus något dimmiga hjärna kände han kärlek till det lilla livet han hade i sitt knä, men något mörkt pockade på.

På daghemmet hade personalen larmat om att Mattiaz var försvunnen, och de hade ringt Jenny och polisen som snabbt var på plats. Ganska snart insåg de att hans ryggsäck var borta och förstod att han gett sig av därifrån, men vart? Nu stod de på daghemmets gård och tittade i alla riktningar för att försöka klura ut hur en femåring tänker. Eftersom Magnus satt bakom lås i säkert förvar tänkte ingen på att söka honom där.

Ett foto på en glad Mattiaz visades i tv-rutan och Jenny bad vädjande allmänheten att ringa om de såg honom. En busschaufför ringde och sade att han sett en liten pojke med ryggsäck på väg mot utkanten av city. Han hade funderat på varför en så liten parvel åkte ensam, men tyvärr inte agerat vilket han ångrade djupt nu.

Efter mycket funderande for en patrull till psyksjukhuset för att prata med personalen, och bad dem hålla utkik efter Mattiaz. När de inte hittade någonting misstänkt for de därifrån.

Av Anitha Östlund Meijer 24 mar 2010 11:42