En rik kvinna

Vi är så ofta missnöjda med våra liv, så till den grad att vi missar skönheten och lyckan som finns där. Så jag återger brevet i två versioner.


Version 1: Unto!

Livet är för djävligt. Detta har varit en vargavinter som hållit oss infrusna. Vi hostar lungorna ur oss allihopa här. Jag kan inte lämna huset alls nu om ingen annan tar över: Rolf ramlade ur sängen här om natten. Jag som reste så mycket är nu fånge. Hemskt. Jag som var den omhändertagna måste nu växa upp. Rolf drev ju kollektivet nästan ensam: en frisk pensionär i 18 år!

I början av Rolfs sjukdom hade jag stort stöd av barnen. Nu har tiden gått och dottern som bor i huset, har blivit trebarnsmor. På fyra år. Syskonen är dessutom fiender vilket sliter sönder mig. Hyresgästernas problem är nu mina: också när de har problem med hyran.

Jag har haft mycket kärlkramp på grund av kylan men mina egna läkarbesök får jag i princip sköta per telefon och medicinen får jag via inringda recept denna vinter, då alla i hela huset varit sjuka hela vintern. Min egen hastigt insjuknande syster har jag fått försöka trösta på distans fast jag vill kasta mig på tåget! De små barnen har delat med sig av halsfluss och vinterkräksjuka, vi har haft öroninflammation och de minsta har hållit sina föräldrar sysselsatta dygnet runt.

Det blev svårt när Rolf runt årsskiftet inte längre kunde svälja maten utan behövde akuthjälp. Jag hade misstolkat det som en depression, för det började när hans yngste bror dog och en nära medlem i "sekten" begravdes. Rolf har ju svårt att beskriva saker verbalt numera.

Så till vårdcentralen akut. Remiss till tandläkaren. Som remitterade tillbaka. Ny remis till SÖS käkkirurg. Väl där ny remiss till käkkirurgin på Karolinska: de har ju radiumhemmet och man misstänkte en tumör. Hela dagen går åt till en sjukresa med Rolf med färdtjänst. Först måste man vara helt klar när de kommer. De väntar inte. De ska bokas senast en timma innan. Efter sjukhuset blir det att boka ny tid med minimiväntan en timma. När man äntligen är hemma igen är man helt slut.

Vi har varit tvungna att stänga poolen för att inte hydraliken skulle frysa sönder så jag har värk hela dygnet och måste åter ta straka smärtstillande. De går dåligt ihop med mina andra mediciner så jag faller hela tiden och slår mig gul och blå. En sådan här vinter till och jag hoppar från Västerbron.

*

Ja, så har det förvisso varit och varje ord är sant, men man skulle kunna skriva om brevet så här:


Version 2: Käre Unto!

Ni nätvänner är mig till stor glädje och tröst.

Livet är ganska behagligt trots förkylningar och sånt, för vi har ju inga tider att passa: behöver inte ge oss ut i kylan utan kan ha det bekvämt hemma. De yngre handlar åt oss. När vi var unga arbetade vi hela tiden och så var det barnen. Nu kan jag äntligen få njuta av att vara med Rolf så mycket jag vill hela tiden. Vi hör på musik tillsammans, ligger och kramas och kelar. Ofta med Bellman mellan oss. Det är himlen för mig. Varför skulle jag då sakna resorna: de minns vi ju tillsammans. Dessutom brukar jag få en tågluffarvecka om året av dottern.

Barnens konflikt struntar jag äntligen i. Jag älskar dem båda två precis som de är och kan de inte enas är det deras problem: De är ju 40 år nu.

Den vackra snön har gett barnen en vit jul: eftersom de är under fyra har de inte upplevt det i Stockholm. Jag har jagat ut de yngre att pynta med ljusslingor överallt: så vackert! Att bo i samma hus som barnbarnen är en lycka få förunnat i dag. Vi firar riktiga jular här, där vi äldre slipper allt stök men betalar maten och kan sätta oss vid dukat bord fastän vi är hemma. Att barnen är vuxna nog att lägga sina strider åt sidan under familjeträffarna är jätteskönt. De är båda måna om sina barn.

Att jag fått vara utan pool nu har gjort mig ännu mer tacksam över att just jag av alla reumatiker har en uppvärmd sådan utanför dörren! Så fort jag börjar simma slipper jag ju värktabletterna. Vilken lyx! Jag ramlar och slår mig hela tiden, men som tur är så är jag päronformad och bryter inga ben trots alla blåmärken. Inbyggda airbags?

Nu när Rolf blev akut sjuk så ställde de upp maximalt på vårdcentralen, vår tandläkare hängde i telefonen hela tiden för att snabba på remisserna och de tog Rolfs symtom på stort allvar både på SÖS och på Karolinska. På det senare sjukhuset fick vi Bingo: ingen cancer men väl två tänder som måste ut.

Vi har kunnat njuta av alla sjukresorna runt i vår vackra stad: man blir gärna "hemmablind" men Stockholm är verkligen vacker!

Färdtjänst är en enormt bra förmån även om den bara fungerar nio gånger av tio. Man kan ju ta den 10:e gången själv. Den medicin jag och Rolf äter kostar egentligen många tusen i månaden, och visserligen får vi båda betala högkostnadsskydd på 1 800 kr var per år, men vi skulle inte ha råd med dem alls utan subvention. Läkarbesöken också: där är taket per pers 900 och år.

Vi bor så bra och får dagliga besök av två små underverk som stolta gör små ärenden och bär saker upp och ner mellan oss.

Mina hobbys finns ju här: datorn, trädgården och biblioteket. Inom räckhåll för min käre. Och nu väntar våren som är så vacker i vår trädgård. Då sitter vi ute i solen hela dagarna. Så jag är en lyckligt lottad kvinna. En mycket rik kvinna.

Av Sunny Börjesson 24 mar 2010 10:04