Arbetslinjen gör samhället ineffektivt

Eftersom arbete är någonting strävsamt så antar vi automatiskt att detta måste vara någonting bra. Men jämför till exempel med en idrottare som tränar för att bli starkare. Träning är oftast bra, men det behövs en balans mellan träning och vila, och om idrottsmannen överdrev sin träning skulle musklerna i själva verket börja brytas ner i brist på energi. För samhället så finns en motsvarande risk – att arbetslinjen leder till att bryta ner den effektivitet som finns i samhället, eftersom en billig arbetskraft gör att den kan användas på ett mer ineffektivt sätt. Jag har förstås förslag på en lösning, men låt mig först förklara hur ineffektiviteten uppstår.

I det samhälle vi har idag bygger människors rätt till ett värdigt liv på hans eller hennes möjlighet att förvärvsarbeta. Denna förutsättning ger människor mycket starka incitament att arbeta, vilket också är meningen. Samtidigt ser vi idag en trend där allt färre tycks behövas på arbetsmarknaden, det beror till stor del på att vi importerar allt mer från utlandet, men också på att de som verkligen har behov att fylla blir allt fattigare. Denna minskning av arbetsmarknadens behov tillsammans med pressen på enskilda att arbeta har potential att skapa en alldeles speciell form av korruption, nämligen en samhällsomfattande korruption som går ut på att skapa meningslösa arbeten.

Har du till exempel funderat på vilken samhällsnytta som telefonförsäljare tillför? Möjligen kanske de förmedlar en uppskattad tjänst eller produkt någon gång, men personligen får jag mest intrycket av att dessa människors arbete mest går ut på att slösa bort sin egen och andras tid.

Nu kanske du undrar hur detta går ihop. Är inte marknaden en garanti för att de tjänster och varor som inte efterfrågas slutar att produceras? Njae, om man följde regelboken kanske, men korruptionens natur handlar ju om att bryta regler. Uppfinningsrikedomen borde dessutom bli större ju större incitament det finns att bryta mot reglerna.

Skapandet av konstgjorda behov sker på flera led i samhället, där det mest uppenbara och mest omtalade är när kommersialismen försöker skapa behov hos konsumenten. Det finns såklart många produkter som kan berika människors liv, men riktigt onödigt blir det när det skapas produkter som onödigt lätt går sönder, när produktserier ständigt byts ut så att kunder inte kan komplettera tidigare köpta produkter utan måste köpa helt nya serier, samt när det lanseras massproducerad teknik som man vet kommer att bli hopplöst föråldrad inom en mycket kort tidsrymd. För att ta några exempel.

Men kommersialismen är verkligen bara toppen på isberget av det korrupta system som går ut på att skapa onödigt arbete. Inuti företagen så döljs på motsvarande sätt en annan korruption i form av processer och arbetsmoment som egentligen är onödiga. De riktigt intressanta fenomenen börjar uppstå när människor som vill skapa behov uppgår i symbios med varandra och på så vis hjälper varandra att skapa onödigt arbete.

Cyril Parkinson myntade i början av förra seklet "Parkinsons lag", vilken handlar om hur människor i byråkratier sysselsätter varandra med onödigt arbete. "En arbetsuppgift kommer att ta exakt den tid som är avsatt för ändamålet". Hans betraktelse är lika aktuell idag, som när den gjordes för drygt 100 år sedan. En person skriver ett onödigt dokument, och en annan person läser det helt i onödan. Överflödiga människor i perfekt symbios!

Människor kan också skapa onödigt arbete genom meningslös kommersiell kapprustning av olika slag som till exempel tvingar firmor till allt större satsningar på reklam. De reklamblad från våra lokala butiker som varje dag dimper ner i våra brevlådor är ett bra exempel på detta. Om en butik börjar, så måste de andra haka på, men vi köper inte mer mat totalt sett för det.

Ägare och chefer gör såklart allt de kan för att förhindra onödigt arbete, åtminstone sådant som utförs av enskilda anställda och därför inte ingår i företagets egen strävan efter att arbeta i onödan åt kunderna. Detta leder i så fall till att människor mister jobbet. Men denna växande skara öppet arbetslösa, eller ska vi säga öppet onödiga, medför ytterligare en dimension till skapandet av meningslöst arbeten: I takt med att arbetslösheten stiger, kan nämligen lönerna pressas ner, och det uppstår plötsligt en situation där mänsklig arbetskraft blir billigare än effektivare arbetsredskap och robotar.

När två tredjedels-samhället är här, så kan man med bibehållen arbetslinje i princip avvekla alla moderna maskiner. Vi har redan påbörjat mobiliseringen av det manuella arbetet genom sponsringen av de hushållsnära tjänsterna, men i slutändan blir människor tillräckligt billiga för att de ska kunna användas för att skotta och städa vägarna för hand, inklusive riksvägarna. Vi kan ha anställda som bär upp varje tegelsten för hand till byggplatsen, precis som det idag är i länder som Kina och Indien. Det blir ett kul samhälle att leva i – eller? Denna process av medveten dumpning av priset på den mänskliga arbetskraften utgör kronan på verket i skapandet av onödigt arbete.

Min förutsägelse ligger dessutom rätt i tiden. Metro skriver i artikeln Ökad sysselsättning oroar inom industrin om hur industrin får ett större rekryteringsbehov, samtidigt som produktionen går ner:

"Vi har sett lite osäkerhet och negativa signaler när det gäller produktiviteten under en tid. Och det här innebär ju att det går åt fel håll även på den punkten, säger hon".

Är detta det första tecknet på det lågtekniksamhälle som arbetslinjen håller på att skapa? Det finns alltså mycket goda skäl att misstänka, att en stor del av det arbete som utförs i samhället redan är meningslöst. Vad AMS har gjort, är bara att göra det mer uppenbart. Men detta är samtidigt högst ironiskt eftersom det finns många riktiga behov av alla möjliga sorter ute i samhället, men där de som har dessa behov inte har råd att betala för det.

Det är också ironiskt eftersom människor i dagens samhälle upplever sin vardag allt mer stressad, med dagishämtningar och fullbokad kalender. All denna stress, allt detta slit, för att sedan gå till en arbetsplats där ett i grunden onödigt arbete ska utföras, kanske med risk för den egna hälsan. Det är inte första gången i världshistorien som arbetslinjen lanseras med en grym underton av ironi.

Man måste också fråga sig vilken kostnad för miljön som alla dessa onödiga och meningslösa arbeten har. Hur många människor tar bilen till jobbet varje morgon, där de upptar kontorsyta för att förbruka miljöbelastande kontorsmaterial samt slösar bort sin egen och andra människors tid, för att sedan ta bilen till hemmet igen där de sedan för att kompensera sin tråkiga vardag och spirituellt fattiga liv måste köpa stora mängder konsumtionsvaror, och kanske någon gång per år ta flyget utomlands för att semestra? Kanske skulle vi inte ha några problem alls att möta de mest ambitiösa klimatmålen, om vi bara slutade upp med allt onödigt arbete!

För klämkäcka 40-talister kanske effektivt arbete handlade om fotstegens längd och frekvens. Som en armé speedade Durecell-kaniner tog de sig an världen med rasande fart och engagemang. Ju mer man jobbade desto bättre. Men Kineser och Indier kan också springa runt och göra saker till lägre pris, och en människa kan inte alls mäta sin styrka mot en maskin. Man får hoppas att de yngre generationerna kommer att upptäcka, att arbetets effektivitet tvärtemot handlar om att med bättre metoder och verktyg få ut så mycket som möjligt för varje arbetad timme. Att livet inte bara handlar om att arbeta, och att det måste finnas tid över till att ta hand om sin familj vid sidan av arbetet. Vi måste alltså stoppa denna armé av speedade Duracell-kaniner och deras yngre arvtagare, innan de ödelägger den här planeten och alla som bor här.

Men vad är då lösningen? För människor måste väl arbeta för att kunna leva, och om människor inte behövde arbeta så skulle ingen arbeta, och samhället skulle förfalla? Nej, om man skapar en intelligent medborgarlön så behöver det inte bli på det sättet.

För att man ska försäkra sig om att inte skada arbetsmoralen, så är det viktigt att medborgarlönen inte finansieras genom skatt på andra människors arbete. Vad jag istället förespråkar är en skattereform där man istället fokuserar på att beskatta oförädlade naturresurser.

För man kan resonera som så att naturen borde tillhöra alla, och att människor därför borde ha rätt till sin beskärda del av dessa värden. Om alla fick sin del på detta sätt, skulle alla bli vinnare på förbättrad teknik, vilket skulle gynna samhällsutvecklingen, på riktigt. Detta är något jag kallar för naturresursdelning, och som jag skriver om i min blogg.

Medborgarlönen skulle också stärka ekonomin för människor med verkliga behov, vilket skulle skapa fler nödvändiga arbeten. Men om alla människor hade en medborgarlön som ekonomisk grundplåt, så skulle nog människor inte vara riktigt lika desperata i sin kamp om att skapa onödigt arbete.

Ja, kanske skulle vi rent av slippa telefonförsäljare, och bara det skulle väl göra det värt att kämpa för en medborgarlön?

Av Robert Wensman 02 mar 2010 09:19