Stockholmshem gör allt för att vräka mig

Jag har skrivit om detta lite förut men då trodde jag att saken var utagerad: Det var den inte.

För över 25 år sedan ställde jag mig i bostadskön här i Stockholm och efter 12 års köande fick jag en lägenhet på bottenvåningen i det ökända Rågsved, som ingen velat ha. Jag blev själaglad: tänk att jag äntligen skulle få en egen bostad! Vilken trygghet och lättnad ifall någonting skulle hända, en krasch av något slag i kollektivet till exempel eller om vi skulle bli tvungna att sälja fastigheten.

Så skilde sig sonen och lägligt nog kunde han flytta in i lägenheten hos mig i Rågsved med sin lilla dotter. Efter några år hittade han en annan kvinna och de började leta hus. Sommartid vistas jag ju alltid i Tussmötekollektivet men det har varit skönt efter så mycket rabalder som det kan bli här ibland att kunna åka hem till sig och bara vila. Lägenheten lånades ut på kortare tid till olika bekanta. Här i stan är det ingen brist på bostadslösa. Jag lånar också ut min soffa här som där till besökande vuxna barn: med alla fosterbarn har det med åren blivit några stycken som fått både övernatta och ta hand om min post.

Så hände då detta med Rolf K, min före detta make 2002: En stor stroke som tog så olyckligt att utgången under hela hösten blev osäker. När vi fick hem honom kunde han varken tala eller skriva och behövde hjälp dygnet runt. Det var inte tal om att åka hem och vila just då. Som sjukpensionär var jag ledig om dagen och kunde vara med honom hela dygnet. Barnen bytte av mig när jag själv skulle till mina olika läkare, för jag är som sagt inte frisk.

Till min lägenhet kom jag inte. Snälla vänner hämtade min post, fosterdottern bodde där ett par månader för cirka fem år sedan. Med jämna mellanrum fick han en ny stroke och de berövade honom alltid någon färdighet. Synen. Balansen. Min bostad stod oftast tom. Men jag upplevde miraklet flera gånger: Trots läkarnas pessimism återvände vår Roffe till oss igen.

I flera år nu har där bott gäster ibland. Min syster som var uppe en månad på grund av ett dödsfall i familjen med bouppteckning och begravning. En vän till sonen som bodde för självkostnadspris. Jag är mycket noga med att betala in hyran i tid eftersom jag är den sortens person som inte klarar av att ha obetalda räkningar.

Så landade ett brev ifrån Kronofogden här. Jag var uppsagd från min lägenhet och skulle få bekosta avhysningen själv. Orsak? Där stod att jag varit för sen med hyran i februari och att jag inte betalat julihyran! Jag blev omskakad – för är det någonting jag är noga med så är det som sagt att betala i tid. Och om hyran verkligen uteblivit hade jag säkert fått veta det inom ett år. Jag ringde Stockholmshem, där en man gav mig erbjudandet att betala in en större summa samma dag utebliven hyra, inkassoavgift, dröjsmålsränta etcetera och sedan leta fram mina kvitton för eventuell återbetalning. Jag använder, förutom mitt eget konto, även Rolf K:s samt det gemensamma huskontot i kollektivet och även sommarstugekontot, så det skulle ta lite tid att leta sig igenom hela året. Jag trodde mig inte ha något val, utan betalade.

Jag hittat alla inbetalningarna till Stockholmshem under året och jag har således svart på vitt: Jag har betalat varenda hyra i god tid. Det blev ett missförstånd i februari. Jag fick höra av grannen att hyran gått upp men var tvungen att vänta till måndagen den 2: för att få tag i Stockholmshem som bekräftade uppgången och bad mig betala in mellanskillnaden, vilket jag gjorde samma dag. Den jag talade med då sade att detta var helt ok.

Hur kan det gå till så här? Varför fick jag inte en enda påminnelse eller krav om de inte fått in hyran i februari och juli? En påminnelse borde de kosta på sig med tanke på hur dyrt det redan hade blivit med inkasso. Det sociala hörde av sig och berättade vad jag redan visste: en sjukpensionär med betalningsanmärkningar kan aldrig mera få ett eget hyreskontrakt eller ens ett eget telefonabonnemang.

Jag samtalade per telefon med den vänlige fogden som berättade att ingen blir utkastad på gatan som de sagt på Stockholmshem, utan att jag hade minst tio dagar på mig. De hade alltså ljugit för att skrämma mig. Han tyckte ärendet verkade märkligt och undrade ifall inte någon ville åt min lägenhet av andra skäl? Jag hade ju kunnat sända in mina kvitton genast. Jag borde inte ha betalat dubbla hyror utan bestridit.

Det kom märkliga frågor från Stockholmshem. Jag besvarade dem så gott jag kunde. Att detta var mitt sommarboende men att jag nu inte kunde åka härifrån en enda timma nu utan avlösare. Att jag måste ha en sådan där baby watcher i Rolfs rum på nätterna. Han fortsätter ju att få stroke och ska nu bli 86 år, så han blir inte friskare. Men jag kan inte gå med på att denna omvårdnad av Rolf K gör att jag mist behovet av en egen bostad. Alla behöver nog den tryggheten och min lägenhet ligger på marknivå så att jag kan ta mig in och ut med min rullator. Just den detaljen är mycket viktig för mig numera.

Den första vräkningen var alltså helt och hållet upphängd på en lögn om att jag inte betalat min hyra i tid. Kvittona gjorde att jag kunde bevisa att så inte var fallet. Nu kommer en ny vräkning och även denna gång baserar den sig på en lögn. De påstår att jag hyrt ut min bostad i andra hand utan deras tillstånd. Detta är en ren lögn. Alla som känner mig skulle skratta, men hur bemöter man ett sånt påstående? Det är som att få frågan "Har du slutat slå din fru?" när man aldrig har gjort det. Jag och även juridiken ? anser att bevisbördan ligger på dem/den som påstår att någon annan har gjort något. Om jag nu hade hyrt ut min lägenhet i andra hand hade de ju kunnat säga upp mig första gången utan att behöva ljuga om obetalda hyror? Men några andra rader förbryllar mig. Jag saknar enligt Stockholmshem "ett skyddsvärt behov av lägenhet" då jag är bosatt på annan adress.

De vet ju att jag haft mitt sommarboende här i alla år. Jag har även tillbringat några vintrar i värmen. På 90-talet. Att lämna sin bostad temporärt betyder ju inte att man inget hem behöver? Rolf K kan ju gå bort vilken dag som helst. Hur det då blir med kollektivet återstår att se. Jag kommer att känna mig betydligt tryggare med egen bostad eftersom jag själv är så pass gammal och sjuk att jag nog inte skulle klara hemlösheten som jag ägnat så mycket tid att bekämpa här så bra. Jag är beroende av färdtjänst och rullator. Jag har haft gäster sovande i min lägenhet, jag har haft ungdomar som hämtat min post. Om Stokholmshem har någon verklig orsak att göra sig av med mig: varför då dessa dumma lögner? Får man verkligen inte ha nattgäster i sin egen bostad ifall man inte är där själv? Och är det förbjudet i någon lag för bopstadslösa personer att skriva sig på en adress där de inte bor för att hämta sin post? En sådan kille har jag nu, han bor inte där men får sin post dit och tar hand om min post åt mig som en gentjänst. Här i kollektivet är det minst 20 olika personer som ställer sin post hit och det har ingen klagat över under 30 år.

Är detta det nya, kalla samhälle vi lever i där man behöver lägenheter till varje pris och därför går på gamla och sjuka människor som de antar inte kan försvara sig eller vet hur man agerar i hyresnämnden? Det skulle vara principiellt viktigt att ta upp detta i hyresnämnden men har jag ork? Vi missade en begravning i dag och då jag ringde min doktor för en akuttid och så var han död! Det börjar kännas som om pesten går bland våra bekanta. Hur ska det gå att få en ny läkare igen med alla mina krämpor?

Hur går det med alla gamla som blivit kvar länge på sjukhus? Försöker man ljuga lika fräckt för dem också? Jag kan inte vara ensam om det här väl? Men den man som ljög så fräckt för mig skulle få svara för sig i hyresnämnden. Både kronofogden och de som lyssnade på högtalartelefonen här kan ju vittna.

Vad tycker Sourzes läsare?

Av Sunny Börjesson 27 jan 2010 10:03