Sprauk

Jag anser att ett språks enda uppgift är att få folk att förstå varandra. Det är den enda funktionen. Det är klart att jag inte menar att man ska släppa sina språkkunskaper helt och hållet. Att behärska sitt eget språk är kanske den viktigaste stenen i ens sociala kompetens. Det borde bara inte vara fel att använda ett informellt språk, det borde bara vara just informellt. Jag använder inte samma ord eller liknelser under en arbetsintervju som när jag träffar polarna över en öl senare samma dag. Jag anser inte trots totala skillnader i mitt språk mellan dessa händelser att någon av dem är sämre än den andra. De är bara olika mycket formella. Kostym och jeans.

När jag säger det här så vill folk ofta dra in Svenska Akademiens Ordlista i bilden men den hör ju inte hemma i den här diskussionen. Den har inte patent på vårt språk. Patentet har ju användarna. Du och jag. Vore det inte så skulle vi snacka som Gustav Vasa eftersom vi inte har någon rätt att utveckla vårt sätt att nå förståelse, och hur fan skulle det låta? Nej, språkliberal är något riktigt fint att vara.

Jag tror det var Fredrik Lindström som berättade en liknande liknelse vid något tillfälle. Tänk dig att du står i Berzeli Park och så ser du en man komma dit med en kanot. Han blir av någon anledning SKITFÖRBANNAD! Han börjar skrika och ha sig. Han skriker att "Jag har minsann en karta här från 1800-talet och den säger här att mälaren går in här, ni kan ju inte gå på mälaren era galningar, gå iväg! Jag ska ner med min kanot här!" Han anser alltså att eftersom att han har en karta från 150 år sedan då Berzeli park var en bit av mälaren har han rätt. Saken är bara den att Mälaren har förändrats, precis som staden och precis som språket. Förstår inte riktigt varför man vill envisas med att paddla kanoten när det är en så fin park där nu. Jag står i parken, har jag sällskap av dig?

Av Erik Reimers 18 jan 2010 10:10