Ulf Olsson begick ett saneringssjälvmord

Dödsstraff är teoretiskt sätt det mest rättvisa straffet för en mördare, dessvärre problematiskt – för att inte säga opraktiskt – med tanke på de eventuella sidoeffekter ett sådant system skulle medföra för samhällets medborgare. Dessutom är det ytterst tveksamt att väntan mellan domen och domedagen för den dödsdömde, motsvarar den presumtiva tid mordoffret utsatts för även om det handlar om tortyr.

Hösten 2005 inträffade ett mord i Sävsjö, en grannkommun där jag bor. En psykiskt sjuk man hade haft en vårdnadstvist med sin före detta om barnet, varpå den förstnämnde en morgon löpte amok och gick till barnets skola, där mamman närvarade och högg ihjäl henne med en kniv mitt inför barn och vuxnas åsyn. Tack vare att gärningsmannen var identifierad behövde polisen bara börja med att åka hem till bostaden, där denne hittades död: Han hade tagit sitt liv.

Senast jag hörde dödsstraff diskuteras var på Aftonbladets kultursida våren -08, då var temat domen av Anders Eklundh Englas mördare. Dessvärre var argumenten huvudsakligen emotionella, istället för att ta hänsyn till de eventuella praktiska och avskräckande fördelar straffet skulle kunna ha på medborgare och presumtiva mördare. Eftersom att känslor är temporära ligger det nära att tro att deras utgångspunkter endast är hämnd, och ett införande av dödsstraff enbart för tillfredsställa vissa hämndbegär är ingenting att sträva efter för ett samhälle.

Avrättningen av Saddam Hussein nyårsaftonen 2006 var inte annat än avskyvärd, visst skulle jag gärna se massmördaren Hussein tidigare dödad av någon, men aldrig inför en offentlig publik. Det hade säkert räckt med att ställa honom inför rätta i en internationell domstol. Att få se mördarsvin som Ulf Olsson, Anders Eklundh och Saddam på bild väcker med all rätt hatiska känslor: En mördares ansikte. När sedan detta ansikte försvunnit bakom lås och bom eller under jorden, så minskar oftast hämndbegäret.

Enligt Brottsförebyggande rådet BRÅ är det ett klassiskt beteendemönster för gärningsmän vid familjetragedier av ovanstående slag: att gärningsmannen inte står ut med dådet särskilt länge utan tar sitt liv. Inbördes avrättningar inom organiserade, kriminella gäng kallas av polisen internt för "saneringsmord", enligt polisprofessor Leif GW Persson.

Om mördare som Ulf Olsson, Anders Eklundh och liknande en vacker tar livet av sig, är det väl bara för oss andra utomstående att tacka och ta emot, för ett ansikte mindre att vilja spotta på är ingen förlust.

Av Yohannis Petersson 12 jan 2010 11:06