Verklighetens Robinson 2

Nyårsafton kommer, det är så smällkallt att vi nästan inte orkar att stå fullt påpälsade och se på Göteborgs-Postens fyrverkeri ens. Vid 12-slaget står vi på balkongen och tittar. Fint! Det är mycket fyrverkeri i år, mycket mera än förra året. Kölden biter, vi tar på en tröja till, brrr. Det är gott att stänga altandörren igen och stänga ute kylan.

Tänker på de i tältet på berget och har lite dåligt samvete för att vi inte har bjudit in dom till vår värme. På natten drömmer jag om dem. Herre Gud, har de frusit ihjäl? Jag vaknar och måste gå dit.

Tar en promenad efter frukost. Tar med julmust, vatten och varma lussekatter. Går till boplatsen på berget. Ingen svarar... Det är tyst. Går runt och försöker igen men ingen verkar vara där. Orolig försöker jag försiktig titta lite in, men vågar inte tränga mig på för mycket. Kan inte se in. Hoppas de tagit sig till ett härbärge för att sova denna kalla nyårsnatt. Men jag blir helt kall inombords när jag tänker på att det kanske ligger någon där inne stel, ihjälfrusen.

Går sakta i snön bort över berget. Inte så långt därifrån kommer en tjej promenerande, ljust hår, mössa o tjock jacka, hon ser ut som vem som helst, en vanlig tjej. Bär på en påse och under armen en falukorv. Hon är bara någon meter ifrån mig och visst jag är framfusig så jag börjar prata.
"Hej!", säger jag med en ton som om vi kände varandra.
"Hej!", Hon svarar lika glatt tillbaka, och det var någon känsla där i luften som om vi kände varandra fast vi aldrig träffats.
"Bor du här i närheten?", frågar jag trevande.
"Ja, här borta", svarar hon och pekar åt hållet jag kom ifrån.
"På berget?"
"Ja, tack för alla grejerna, och det gulliga kortet. Det var du som var här med det?"
"Ja. Det var kul att träffa dej, så du var inne i tältet då när jag var här?"
"Nej, jag var inte hemma då men det var jag som öppnade kortet. Tusen tack."
"Gott att se att du överlevt natten. Jag blev så orolig, det har ju varit så kallt."
"Ja i natt var det smällkallt." Hon nickar åt hållet hon kom ifrån, "Min pojkvän är inte så långt efter han kommer nog snart."
"Bra att ni i alla fall är två så ni kan värma varandra. Men kan ni inte få någon hjälp av socialen, ett ställe att bo?"
"Nej, det är svårt, de kommer bara med förslag på skyddat boende för den ena av oss på ett ställe och den andra på ett annat, men vi vill ju bo tillsammans. Jag vill vara med min pojkvän och då får jag försöka att stå ut med kylan".
Hon ler och bubblar av pratlust, berättar gärna om sitt liv.
"Men hur kan det vara så svårt att få hjälp i vårt välfärdsland?"
"Vi tillhör olika stadsdelar, de kan inte hitta någon lösning då"
"Kan jag hjälpa till på något vis, behöver ni mera täcken, varma kläder eller nåt sånt?"
"Nejdå, jag har hittat massor av sånt. Jag brukar klättra ner i containers, klädinsamlingar och sånt, där har jag hittat massor."
"Bra att du tar för dej och bra att det kommer till nytta för folk som behöver det. Ja, det är ett slitigt och mycket tufft liv som ni lever, men man blir härdad och stark."
"Ja, fast ibland undrar jag vad man ska ha all denna styrkan till."
Hon berättar om skilsmässa, dödsfall och barn som hon inte får träffa. Hon pratar om pojkvännen som sitt enda stöd och ögonen lyser av kärlek när hon pratar om honom och det känns i alla fall positivt att de har varandra.
"Men vad fördriver ni tiden med här hela dagarna?", undrar jag.
"Vi sover mycket nu den här årstiden, det finns inte så mycket att göra och man behöver inte så mycket energi då, men på sommaren far jag runt här och plockar bär och sånt. I går hade vi en nyårseld, det var fint"
"Nått jobb går väl inte att få?", undrar jag.
"Nej, man orkar inte tänka på det när man har det så här, och är man bostadslös får man inget arbete heller."

Hon berättar att de ett tag bodde på en vind i ett vindsförråd, ett tag hos en handikappad man som de hjälpte, men den här boplatsen har de haft ett tag. Hon berättar om sin kille, som är mycket envis och fäst vid berget, om att han har föräldrar dit han kan komma och käka bullar men att hon inte är välkommen. Att hon någon natt kan komma och bo på en kvinnojour men att hon samtidigt vill vara här och titta till så att han inte får lunginflammation.
"Går du den här vägen så träffar du nog på honom, be att han skyndar sej, jag ska steka lite korv."
Vi säger hej då och önskar god fortsättning.

En bit längre fram över stock och sten och kullblåsta träd uppenbarar sej en liten skräphög och där nedanför i slänten står han på huvudet i vad om synes vara mera skräp.
"Hej!", vi hälsar glatt och pratar en stund.
"Här har vi bott förut så jag håller på att flytta sakerna härifrån till tältet.", berättar han.
I dag ser han inte så mager och ynklig ut, mera en robust skogshuggartyp, påpälsad med mycket kläder, han visar att han fått tag i rejäla kängor.
"Gott att se att du mår bra. Jag var orolig att du hade frusit ihjäl i kylan, det är ju svinkallt på natten."
"Nä, det ska allt mycket till innan man fryser ihjäl, det är inte så kallt inne i tältet, det är flera tält utanpå varandra och så har jag isolerat. Problemet nu är väl mera det att vi har fått en stor isklump i mitten av tältet, den har sprängt sönder golvet av plast. Det verkar problematiskt. Tänk hur den kommer vara att ligga på när isen smälter."
"Är det något jag kan hjälpa dej med?"
"Nejdå, vi klarar oss. Ja, det skulle vara om du har någon stormlyckta hemma som du kan undvara, vi brukar ha två hängande i taket, det ger lite värme och ljus, men nu håller den ena på att ge med sej."
"Okej, jag kommer tillbaka någon av de närmaste dagarna. Ska se vad jag kan göra, nu får du skynda dej hem till middagen, det blir stekt korv."
"Ja, jag ska ha med mig de här grejerna bara", säger han och pekar mot en presenning som han lastat på.

Av Bente Wikman 04 jan 2010 09:59