Ett 00-tal av katastrofer och mirakel

I slutet av år 2000 träffade jag min blivande make som jag då inte alls såg som något pojkvänsämne utan mer som en vän. Efter några veckor var det bara att inse faktum… jag var kär som en klockarkatt, och hör och häpna… han kände likadant.

Den 11 september år 2001 spöregnade det ute och jag hade precis fått besked om att fostret jag hade i magen var dött. Gråten ville inte sluta och det kändes som om jag gick sönder. Min karl gjorde allt för att trösta, men jag tog inte till mig någonting. Allt kändes nattsvart. Efter att jag fått en tid för skrapning morgonen efter åkte vi hem och lade oss på sängen med armarna runt varandra. Tv.n sattes på och vi blev varse att världen blivit tokig! Några män hade flugit in med sina flygplan i höghusen i World Trade Center och förödelsen var total. Min gråt kom av sig alldeles och förskräckta såg vi brandmän som jobbade febrilt för att rädda liv. Min egen olycka blev liten i det stora.

2002 blev den stora förändringens år. Jag sade upp mig från mitt jobb och inledde en helt ny, för mig okänd karriär som fångat mitt intresse. En handoperation satte stopp för vidare planer och tyvärr brakade även våra barnplaner ihop. Den 16 juli satt jag om igen storgråtandes på gräsmattan hopkrupen till en boll. Fostret i min mage hade ännu en gång dött, och med tunga steg reste jag mig för att ta upp mobilen och berätta för min sambo vad som hänt. I slutet av året gick vi igenom en fertilitetsutredning som visade… ingenting. Det fanns inga fel på någon av oss, och doktorn avslutade med att vi skulle låta naturen ha sin gång, och försöka att inte tänka så mycket på det. Ha, ja det var ju enkelt.

2003 var ett märkligt år som jag till mesta delen tillbringade på sjukhus och i min säng eftersom vår son som låg i min mage stökade runt och på grund av en lågt sittande moderkaka orsakade ständiga forsar av blod med sina rörelser. I vecka 32 kom den lille ut i full fart med hjälp av doktorns skarpa skalpell.

2004 upphörde världen att existera när jag i juni insåg att mitt andra barn låg i magen, och rädslan kom som ett brev på posten för att under hela graviditeten ligga som en sten över mitt vilt bultande hjärta. Skulle det bli ännu ett missfall? Eller? Vi firade en orolig jul och när vi återkom till vår lägenhet och satte på teven såg jag katastrofen i Thailand och tackade min lyckliga stjärna som genom min graviditet tvingat oss att stanna hemma istället för att fara till Thailand som vi tänkt. Dag efter dag tillbringades framför tv:n med tårarna rinnandes av sorg och oro att någon man kände skulle vara där.

2005 föddes så min lilla tjej under stor baluns. Navelsträngen låg tätt virad runt den lillas hals och det var på håret att både hon och jag strök med. Min lycka var mycket, mycket stor! Att min karl ställde sig på knä för att fria tillhörde en utav stjärnögonblicken det året, och jag sade ja med ett barn på varje arm på en parkeringsplats i Nyköping. Några månader innan hade orkanen Gudrun orsakat stor förödelse i Sveriges skogar, och några människor fick till och med sätta livet till.

2006 Flyttade vi först till Vårsta för några månader, sedan vidare till vårt paradis i Grödinge. Genom vänner som fortfarande går på krogen får jag höra att det blivit rökförbud på restaurang och krog, och ett litet sting av längtan går genom min kropp efter discodans och flirtande. Det måste vara jätteskönt att slippa röken som alltid fick luftrören att slamma ihop och skapade en kritlik heshet. Jag läser i tidningarna och ser på tv om orkanen Katrinas härjningar och hyllar ännu en gång mitt beslut att inte flytta till USA som jag en gång funderat på. Med tårarna rinnande ser jag människors sorg och fajt för att överleva, och vi skickar ett bidrag.

2007 blev ett år med överraskning, sorg och glädje eftersom det helt plötsligt visar sig att jag är gravid och barnet förväntas komma nästa år. Tyvärr är det ännu en riskgraviditet som jag tvingas gå igenom, och när han forsar ut i ett vattenfall av blod i vecka 33 är det på gränsen att sankte Per hämtar mig till sitt rike. Skickliga läkare hjälper mig tillbaka och talar om att nu är det slut på barnafödandet.

2008 tog jag beslutet att ge ut mina upplevelser som bok, och med långa nätter till hjälp författade jag ihop min bok TRE ÄNGLAR och började det tuffa jobbet att redigera den. Ute i världen hade dokusåporna tagit över folks liv och att ringa till en väninna vid åtta på kvällen innebar nästan alltid att de inte svarade.

Tioåriga Engla som är på hemväg blir tagen av en man som mördar henne. Alla tidningsrubriker börjar handla om mord, misshandel och hemska mäns beteenden som sätter skräck i varje kvinna. Fritzlfallet uppmärksammas och med stor förbittring läser vi om mannen som gång på gång våldtagit sin egen dotter, gjort henne med barn och dessutom låst in henne.

Världens börser rasar kraftigt och människor ser sina surt fördärvade besparingar rinna genom fingrarna som smält smör utan att kunna förhindra det. Året avslutas med det kraftigaste jordskalvet på 40 år i Sverige.

2009 börjar med att Bush avslutar sin åttaåriga tid som president i USA och ersätts av Obama. Jag börjar min tuffa redigering av min bok och inser rätt snart att tragglet kommer att pågå ett bra tag innan jag kan trycka den. För att börja marknadsföra den börjar jag blogga och tvingas lära mig saker jag aldrig ens försökt göra tidigare. I slutet av året är den tryckt och utskickad till bokhandlare för att säljas. Mina noveller hittar så sakteliga till olika sajter och jag inser att folk faktiskt tycker om det jag skriver. Ett nytt bokprojekt börjar och en översättning till engelska av den redan utgivna boken påbörjas.

Svininfluensan kommer hit med stora kliv och media puffar upp den till jättelika proportioner varvid folk blir rejält uppskrämda. En jättekampanj om vaccinering startar och innan året är slut har massor av folk vaccinerat sig. En del lämnar jordelivet trots vaccinering och diskussionens vågor går höga i riksdag, media och hem. Finns det biverkningar, och vilka? Är det farligt eller ej?

Varje dag när jag öppnar tidningen står det om mord och avrättningar på gatorna i vårt land och i mitt hjärta börjar en skräck växa. Var det den här världen jag skaffade barn till? Hur skall de klara sig i det här tuffa klimatet. Klimatet ja, det har ju klimatforskats i många år och resultatet har skrämt många av oss. Isen smälter och höjer världshaven med allt vad det innebär. Öar översvämmas och dalar försvinner. Sakta men säkert förstörs vår värld av sig själv som ett resultat av våra beslut.

Av Anitha Östlund Meijer 23 dec 2009 10:37