Vuxenäventyr

Med bestämda steg gick Erik stigen fram och svepte med jämna mellanrum macheten från sida till sida för att röja väg. Området de just nu befann sig på var ökänt för sina exceptionellt stora ormar och att indianerna smög omkring ute i buskarna inte alls gjorde saken bättre. "Åh, varför stannade jag inte hemma istället?" klagade Tea, nyss fyllda femton. "Ha, du skulle mått då va?" sade hennes storebror hånfullt innan han snabbt tillade. "Du skulle riva huset på en halv dag om du skulle vara ensam hemma. Du och dina kompisar är inte vuxna nog för ett sådant ansvar." Erik smålog när han hörde barnens käbblande och kände igen sina egna ord som han för knappt en vecka stått och sagt till sin son Alfred. Allt hade egentligen bottnat i att Alfred frågat om han kunde få ha en fest. Först tänkte Erik säga ja, men när han tänkt efter och pratat med sin närmaste granne hade svaret blivit nej.

Med ungdomlig frenesi tjatade Erik dag efter dag på sin pappa så mycket att han till slut bestämde sig för att göra ett test. Monica protesterade våldsamt och ansåg att det var vansinne att göra något sådant, men blev snabbt övertalad av barnen som hoppade omkring på golvet som två galningar när pappan berättade vad de skulle göra.

Nu gick de här blöta från topp till tå, och då och då anföll en ilsken moskit. Håret låg som klistrat efter kinderna och en lång svettrand gick från nacken och ner till svanken. Macheten som de fått sig tilldelad i lägret var slö och de blev tvungna att vika de stora bladen åt sidan ett och ett för att ta sig fram. På några sekunder hade testet förvandlats från ett simpelt vuxenprov till att handla om liv och död när Erik, som var tyngst och gick först snubblat på lianen som slingrade sig över backen för att sedan med ett vrål halka nedför berget och hamna i den lilla dalsänkan. Barnen hade snabbt tagit sig efter och hittat honom medvetslös nästan oigenkännlig av all lera som låg som ett tjockt sjok runt hans kropp. När de försiktigt väckt honom insåg de att han var oskadad, men att de var helt vilse i den stora djungeln.

Efter bara några sekunder hade de letat upp GPS:n som han lagt nederst i ryggsäcken ifall att, och snart påbörjade de sin återfärd till lägret.

"Jaha ungar, det var nog ingen bra idé det här. Jag är nog inte erfaren nog att guida er genom djungeln." Erik sträckte på sin värkande rygg och kände de smärtande blåsorna som kom en efter en i hans direktörshänder. "Det var längesedan jag gjorde sådant här, och kroppen har glömt hur det var. Nu har jag ont överallt! Hur är det med er?" Alfred ruskade på sitt huvud som hade fullt av grenar och smuts i det rödlockiga håret. "Jag är okey, men har lite värk i vaderna av stigningen." Han drog bort en myra som förvirrat sig till hans axel och kastade den ut bland de stora bladen. "Du då Tea, är du okey?" Hon stannade och vände sig mot sin pappa som liknade en lergubbe hon i barndomen läst om. "Jag är okey, lite omtumlad bara. Hittar du tillbaka nu?" Tea drog med sina händer genom det skitiga guldlockiga håret som hade flätats i två flätor och prytts med knallcerise gummiband. Skrattande plockade hon upp en vacker blomma som satt fast i en stubbe de passerade och satte den över sitt ena öra. "Vad tycker ni? Ser jag ut som en skogsälva nu?" Erik skrattade så att tänderna blixtrade och lade sin ena hand på hennes huvud. "Min lilla ängel, så liten, men ändå stor. Förlåt att jag inte ansåg dig vuxen nog." Han vände sig till sin son "Och du Alfred skall visst få ha fest, men…" han hötte med fingret och lutade sig lite framåt. "Jag kommer att vara med och övervaka festen." Han tog upp en tjock pinne som låg på stigen och vände sig framåt. "Kom igen nu ungar, nu går vi hem!"

När det trötta och genomskitiga ekipaget anlände till överlevnadslägret blev de totalt utskrattade, och med tårarna rinnande på sina kinder gick ledaren skrattande dem till mötes. "Herregud vad ni skrämde oss. Vi trodde aldrig att vi skulle få se er mer. Vad i all världen har ni råkat ut för, och du Erik, vad har du gjort? Du liknar en lerpöl."

Efter en snabb förklaring skyndade sig Erik till sjön som låg jämte lägret och slängde av sig alla kläderna på stranden innan han med ett elegant hopp hoppade i, och bara en kort stund senare kom barnen springande och ville vara med.

När allihop fått på sig nya kläder och skor satte sig hela lägret runt elden och lyssnade på historien om hur familjen Swanson överlevt tack vare GPS:n och sunt förnuft.

Av Anitha Östlund Meijer 11 dec 2009 11:27