Copycat

Chockad över både hans ord och beteende tappade jag totalt målföret för några sekunder men fann mig och började argumentera med den nu tomatröde och ilsket fräsande figuren som stod framför mig. Smockan låg i luften och jag bestämde mig för att lugna ner mig och såg plötsligt det lustiga i det hela. För jag kunde med mer än hundra procents säkerhet säga att jag aldrig i hela mitt liv träffat honom. Eller? I min hjärna letade jag noga efter män som jag eventuellt kunde ha förargat, men eftersom jag vanligtvis var nykter och visste exakt vad som hände under min nattliga besök ute på krogarna så kunde jag bara ruska på huvudet och be honom att lugna ner sig för att sedan lugnt och sansat fråga vem i helskotta han var, och vad jag skulle ha gjort mot honom.
"Du... din..." Fräsande som vatten på en het platta hade han svårt att finna ord och under alkoholens verkan var han knappt medveten om att jag bett honom lugna ner sig. "Du din..." sade han om igen och tittade hatiskt på mig.

Nu hade en av hans vänner kommit fram till oss och med varsam hand lossade han greppet mannen hade runt min överarm och tittade med bister min på mig och sade. "Du är ingen shysst brud. Var glad att du inte mötte honom ute." Han nickade åt utepaviljongen som var fylld av snö eftersom det var vinter. "Jag hade inte hunnit stoppa honom, han hatar dig efter det du gjorde." Som ett frågetecken stod jag där om igen, rannsakandes mitt minne. Vem var den här mannen? Högt sade jag "förlåt, men ni måste ha tagit fel. Jag har inget minne av honom och absolut inget minne av dig. Vem är ni och framför allt, vad har jag gjort er?" Killen som hade tagit av sig sin kavaj och visade upp en bringa som säkert varit med om många gymtimmar log lite snett och lade handen på sin haka. "Jaha, så det är så snacket går. Jag minns inte... Jäkla hycklare!" Han hade höjt rösten några oktaver och lockade till sig en vakt som frågade om allt var okey. Jag ryckte på axlarna och vände handflatorna utåt i en hjälplös gest. "Jag vet faktiskt inte varför de är så arga på mig. Han bara anföll mig." Jag pekade på den andra mannen som nu satt sig vid sitt bord vilt gestikulerande. När han såg att jag pekade mot honom körde han upp fingret i en obscen gest och jag kunde se honom forma orden idiot med munnen.

Gymkillen harklade sig och lösgjorde sig försiktigt från greppet som vakten tagit medan han vände sig till mig och bad om ursäkt. När vakten gått och jag vände mig mot sällskapet möttes jag av en hatisk mörk blick och en mun som noga bokstaverade. DU SKALL FÅ!!

Nu var jag livrädd och skyndade mig ut till garderoben för att där snabbt kränga på mig min skinnjacka och skynda iväg. I vanliga fall brukade jag strosa hemåt i sakta mak medan jag njöt av nattens brus, men nu var jag livrädd, och med skakande ben och darrande händer hojtade jag till mig en taxi som tog mig hem. "Erstagatan tack!" sade jag och tittade mig noga omkring för att kolla så att jag inte var förföljd. Vem i hela friden var han? Hela min trygga värld hade på några få sekunder välts omkull och skräcken för att han skulle komma efter höll i sig tills jag låste min ytterdörr med dubbla lås och flämtande rasade ihop i en hög precis innanför.

Efter en stund hade jag lugnat ner mig och ringde till min väninna för att berätta vad som hänt. Hon gick igenom alla dumheter vi gjort, men inte en enda av dem kunde ha gjort någon så rosenrasande som han var. Efter några dagar var incidenten bakåtskyfflad till hjärnans innersta del och livet fortsatte som det alltid varit, med träning på gymet på eftermiddagarna och uteliv på nätterna. Tills en dag...

Jag och mina vänner var på väg in på vårt älskade inneställe Glädjehuset, ett härligt palats för oss runt tjugo som ville dansa. Vi tillhörde dem som kom förbi kön och det sågs väl inte alltid med så blida ögon från de andra som tvingades att frysa sig igenom timme efter timme därute i längtan efter discodans och goda drinkar.

"Jag går på toa!" Jag slänger orden över min axel innan jag öppnar dörren till det heliga för oss tjejer och drar snabbt ner dragkedjan för att kränga av mig de supertajta jeansen som knappt går att få av. När jag gjort vad jag skulle och öppnar dörren för att gå ut spärrar någon den med en fot. ”Vad i helvete!” tänker jag och smäller till den, men den är orubblig. "Vilken jävla bitch du är!" hör jag plötsligt ägaren till foten säga, och någon smäller till den tunna dörren som vätter in till mig. "En sådan förbannad bitch som du borde man märka." Jag känner svetten börja rinna i pannan och tänker en kort sekund att nu försvinner pudret, faan också, innan jag inser vad det är som händer. "U-u-ursäkta?" stammar jag och känner benen skaka. "Vem är du? Och framförallt, hur känner du mig?" Dörren öppnas långsamt och en kort liten tjej, knappt en och femtio lång men desto grövre, hytter med näven och tittar med stenhård blick in i mina ögon. "Du är faan i mig inte riktigt klok. Hur kunde du blåsa honom så? Han är sååå förbannad. Han faan i mig dödar dig om du visar dig ute." Nu var jag fullständigt skräckslagen, men samtidigt lite nyfiken, och fullkomligt övertygad om att de tagit fel på tjej. "Vad heter jag?" Tjejerna som samlat sig i en ring runt mig tittade på mig som om jag var helt galen. "Nu får du väl ge dig?!" sade hon med foten och lät för första gången lite osäker. Om det var mitt totalt förändrade beteende eller frågan vet jag inte, men hon öppnade ringen och lät mig komma fram till spegeln. "Ditt namn är väl Camilla, och du bor väl i Huddinge?" Jag ruskade på mitt uppsprayade hår som krävt flera timmar framför spegeln för att stå på rätt sätt, och skrattade till. "Här är mitt leg" Jag plockade upp mitt körkort som legat i strumpan och gav det till henne. "Jag heter Anitha Östlund och har aldrig i hela mitt liv ens varit i närheten av något som heter Huddinge. Jag är nyinflyttad här och kom hit i februari." Med mina händer rättade jag till mina byxor som snurrat sig runt benen som spiraler och tittade mig runt bland tjejerna som nog egentligen var rätt snälla. "Du är den andra personen som hoppar på mig så här. Får jag fråga vad den här tjejen gjort?" De viskade sinsemellan innan en rödhårig sak med lika tajta byxor som mig tog till orda och berättade om Camilla från Huddinge, som INTE var speciellt snäll.

När jag gick upp till min kompis som stuckit till dansgolvet efter att ha tröttnat på att vänta stötte jag på en kille som mätte mig med blicken uppifrån och ner för att sedan spotta på mina fötter och visa fingret. Jag tog ett hårt tag i fingret och tog tag i hans ansikte för att sedan långsamt säga. "Jag är INTE Camilla, mitt namn är Anitha, så lägg av!" sedan släppte jag honom och gick iväg.

Vi hade en underbart rolig natt som vanligt och framåt gryningen stapplade vi på ömma fötter gatan fram för att ta oss hem till våra sängar.

Sedermera fick jag via folk ute på krogarna höra att den här Camilla var en copycat och hon hade kopierat min frisyr och klädstil efter att ha sett mig ute på krogen, men som sagt hon var ingen snäll kvinna min dubbelgångare.

Av Anitha Östlund Meijer 08 dec 2009 13:09