Peter Jöback tillbaka efter 20 år

Den bästa nyheten hittills om den kommande Melodifestival är att Peter Jöback deltar som joker!. Jag tänker inte spekulera i vad detta ger för resultat, men jag är glad för Peters skull för hans relation till Melodifestivalen har ett intressant förflutet och det är en ganska spännande historia i vilken jag själv spelat en viss roll.

Lite bakgrund för den som inte har följt Jöbacks karriär: Peter började sin karriär som 16-åring i en sånggrupp som hette "Stage Four" som skapades av Lasse Lingman. Medartisterna i gruppen hette Lisa Nilsson, Andreas Lundstedt och Lizette Pålsson. 1989 lanserade jag Lisa Nilssons skivkarriär och när hon skulle framträda i en stor lördagkvällsunderhållning på TV tyckte jag och mina kollegor att hon skulle ha en ung kille som dansare under hennes framförande av singeln "Whose That Boy?" från Lisas första album "Lean on Love". Valet föll på den blott 17-årige Peter Jöback. När SVT- folket hörde honom sjunga kunde de inte låta bli att ge honom chansen att sjunga en låt själv och han framförde den dåvarande amerikanska hiten "Just Once". Jag minns hur kul det var att se lille tonåringen Peter med sina rosiga kinder och kortklippta hår sjungande denna stora amerikanska låt, som handlar om kärleksproblem mellan mogna.

Resultatet av detta blev att Peter blev ombedd att framföra en låt i den kommande Melodifestivalen. Året var 1990 och Skaramusikerna Christer Lundh och Micke Wendt samma killar som tre år tidigare hade skrivit "Fyra bugg och en Coca Cola" fick med ett bidrag som hette "En sensation". De hade sett Peter på TV och tyckte han var perfekt för låten. Den unge Peter kom till mig och bad om råd eftersom jag just då var manager för hans kompis Lisa Nilsson. Jag tyckte absolut att Peter förtjänade att få vara med i Melodifestivalen, men jag blev skeptisk bara jag hörde talas om att han övervägde sjunga en låt av paret Wendt/Lundh. Inte för att jag hade någonting emot dem, men deras musik som bestod av rena schlagers var så långt ifrån den stilen som Peter Jöback borde sjunga just då. Eftersom jag ändå ville ge honom ett seriöst gensvar lyssnade jag på låten, men det visade sig vara precis som jag hade föreställt mig, en riktigt skitlåt och det var inte så konstigt för under 80-talet fanns det alltid en och annan skitlåt som slank igenom juryns händer och kom med i tävlingen. Redan efter andra refrängen stängde jag av eländet, tittade Peter rakt i ögonen och sa: "Men snälla lille gubben, den där låten kan du väl inte på allvar tänka dig sjunga i Melodifestivalen… eller?" Peter var oerfaren, men mycket envis och han svarade att han såg sin chans att visa upp sig inför en stor publik. Han ville verkligen vara med i Melodifestivalen. Men uppenbarligen hade han känt sig en aning osäker om låten annars hade han knappast kommit och frågat mig vad jag tyckte. Några dagar senare hade Peter bestämt sig att tacka ja till låten. Då började jag bli orolig. Här fanns en av Sveriges just då absolut duktigaste unga sångare, som fortfarande inte var upptäckt av publiken och istället för att möta publiken med en bra låt skulle förstöra sin karriär med en skitlåt. Jag bestämde mig för att övertala honom att inte ställa upp i Melodifestivalen för hans egen skull.

Det fanns flera skäl till varför jag tyckte Peter skulle strunta i att sjunga "En sensation" i Melodifestivalen 1990. Jag hade hört de flesta konkurrentlåtarna och däribland fanns Carola med "Mitt i ett äventyr" och Edin Ådahl med låten som så småningom vann, "Som en vind". Det fanns bara en låt som var sämre än Peters tänkta låt och det var ett bidrag som jag själv stod bakom och hade lyckats övertala Sveriges bästa Operasångare Loa Falkman att framföra. Låten hette "Symfonin". Jag kallade Peter till mitt kontor, tittade honom en gång till i ögonen och sade ganska bestämt "Om du sjunger den där skitlåten kommer du att komma sist i tävlingen". Jag tillade att han eventuellt kunde slå vår låt "Symfonin", som definitivt var tävlingens sämsta låt, men som jag ändå misstänkte kunde bli en bisarr klassiker! Nu hade Peter bestämt sig och det gick inte övertala honom. Då kom jag på en sak: "Jag ska banne mej ringa till Robban Wells och be honom snacka vett med dig Peter!" sade jag surt. "Han har varit i en liknande situation och han fick lida för att han gjorde ett sådant här korkat misstag som du håller på göra."

Robert Wells hade kommit till mig några år tidigare och bett om råd när han blev erbjuden att spela in en låt som hette "Upp på Berget". Erbjudandet hade kommit ifrån dåvarande dansbandsgiganterna Sten och Stanleys skivbolag i Karlskoga. Wells var en av Sveriges duktigaste pianister och specialist på Boogie-woogie, men det där var värsta schlagerskräpet. Låten var så dåligt att jag sade till Wells att han skulle ångra sig för all framtid om han spelade in den. Men ack… precis som Peter Jöback nu, hade Wells varit jävligt envis, och skivkåt, så han gick emot mitt råd och spelade in eländet. Resultatet blev katastrofalt och det är en låt som Robert Wells ångrat under hela sin karriär. Jag slog numret till Robert Wells och berättade om Peter Jöbacks envishet och att jag ville rädda honom från detta fruktansvärda misstag. Wells talade med Peter en lång stund och berättade hur han hade gjort precis samma misstag som Peter nu var på väg att göra. "Lyssna förfan på Billy!" hade Wells sagt högt i luren.

Under första repetitionen på scenen i Göteborg sjöng Peter "En sensation". Jag stod tillsammans med den då ganska okände Bobby Ljunggren och lyssnade på Peter. "Katastrof!" tänkte jag. Peter kom fram till mig efteråt och frågade vad jag tyckte. Jag ville naturligtvis uppmuntra honom så jag sade bara positiva saker om hans röst, men lite senare när vi möttes i fikarummet tog jag honom åt sidan och sa rakt ut så här: "Peter! Jag tycker du ska hoppa av Melodifestivalen!"
"Varför det? Frågade han surt.
"Därför att du kommer att förstöra din karriär innan den ens har börjat och det kommer att ta lång tid för dig att komma igen."
Jag tyckte han skulle skylla på någon magsjuka eller vad som helst - bara han hoppade av. Sen fanns det en annan positiv sak med att hoppa av. Han skulle få enorm uppmärksamhet i massmedia och folk skulle definitivt veta vem han är och då skulle man kunna ge ut en bra platta med honom snart efter Melodifestivalen. Men Peter Jöback var en envis figur. Han ville stå på den där stora scenen till varje pris.

Melodifestivalen det året kretsade kring Carola, Elisabeth Andreasson, Lotta Engberg och Loa Falkman. Jag minns efterfesten väl. Trots att han kom sist förstod Loa Falkman att han fick ett bisarrt genombrott i popmusiken och att han nu skulle få en helt ny publik. Medan jag tröstade honom och hans fru, gick min blick över till stackars lille Peter Jöback. Jag satte mig ned bredvid honom. Han såg ut som om han just hade förlorat sin älskade hund. Ögonen var röda och grabben var ledsen. Tacka fan för det! Han hade kommit näst sist med 43 poäng. ”Fan va du hade rätt Billy!”, utbrast han. Det var då jag gav Peter Jöback ett viktigt råd: ”Gör alltid vad du tror på. Lyssna gärna på andras råd, men gör i slutändan alltid det som du själv tror är rätt för dig. Om det visar sig vara fel då kommer du att lära dig från felet, ungefär som du gör just nu, men stå alltid för vad du tror på.”
Det hade Peter verkligen gjort och på sätt och vis, även om jag kände att det hela blev ett fiasko, kände jag när jag satt där bredvid honom, att det här var en kille som snart skulle erövra hela den svenska musikbranschen.

Under resten av kvällen kände jag och mina kollegor ett behov av att trösta Peter. Han var inte vår artist, men på sätt och vis, genom hans bekantskap med Lisa Nilsson, hade han, så att säga, kommit innanför vår skivbolagsfamiljs väggar. Det sista jag sa till Peter var detta: ”Glöm detta nu!” Han tittade på mig som en ledsen hund och sade ”Hur ska jag kunna glömma det. Svenska folket kommer inte att glömma det. Min karriär är ruinerad!” Jag log och lade handen på hans axel och svarade ”Dom kommer inte alls att glömma dig. Dom kommer att upptäcka dig snarare än vad du tror, för du är Sveriges bästa unga sångare och du ska få se att svenska folket kommer att älska dig snart.”
Han fick en stor björnkram av mig när vi skildes åt.

Cirka 15 år senare, när jag var på väg till en föreställning på Oscarsteatern i Stockholm kände jag en hand på min axel vid övergångsstället. När jag vände mig om fick jag en björnkram av en av Sveriges största manliga artister, nämligen Peter Jöback. "Du har aldrig vågat dig på Melodifestivalen sedan dess?" sade jag när vi skrattade åt den gamla historien. "Nej", svarade han… men man vet aldrig... När Peter gick, sade jag till mitt sällskap "Är det någon som förtjänar att vinna Melodifestivalen så är det den där mannen. Får han rätt låt då kan han vinna hela tävlingen för Sverige."

Peter Jöback, "En sensation" från 1990:

Av William Butt 04 dec 2009 12:04