Våldtäktsmisstänkte sportstjärnan har fel advokat

En idrottsstjärna från Gävle, som misstänks ha våldtagit en 18-årig flicka i Gävle, har begärts häktad. Han medger samlag men förnekar våldtäkt. Jag vet inte om karln är skyldig eller oskyldig, men jag vet en sak, nämligen att om han är oskyldig är risken stor att han blir dömd ändå därför att han redan har gjort det största misstaget en sexbrottsanklagad person kan göra. I sin okunskap om rättsliga angelägenheter har han valt fel advokat! Han är inte den första sexbrottsmisstänkta att begå detta misstag och det är inte första gången en landsortstingsrätt tänker på ekonomin före rättssäkerheten när de förordnar en lokal offentlig försvarare.

Vad idrottsstjärnan troligen inte vet är att han inte behöver ta den advokaten som tingsrätten förordnat. På grund av brottets allvarliga art har han rätt att välja vilken advokat som helst i Sverige. Men precis som alla icke tidigare straffade svenskar litar han på Polisen. Men Polisen lurar sådana okunniga brottsmisstänkta som den aktuella idrottsstjärnan, genom att inte underrätta dem om deras fulla rättigheter när det gäller val av advokat. Och tingsrätterna vill bara spara pengar. Istället för att betala en tung Stockholmsadvokat att resa till Grönköping, bo på hotell och utföra ett försvar, föredrar de att förordna en mindre kostsam advokat. Jag vill inte påstå att alla landsortsadvokater i Sverige är dåliga, men i de 100-talet sexbrottsfall som jag granskat under de senaste 15 åren har det funnits väldigt få av dem som klarat av ett sådant här sexmål som idrottsstjärnan befinner sig i centrumet av. I många fall har tilltalade män vaknat upp till verkligheten först när de dömts i tingsrätten för att sedan byta till någon av de tunga brottmålsadvokaterna och det är dessa som fått rensa upp felaktiga domar i högre instans.

I min granskning har jag hittat ett 70-tal sexbrottsfall där advokater som Kerstin Koorti, Peter Althin, Johan Eriksson, Ola Salomonsson, Björn Hurtig, Per E. Samuelsson, Tomas Nilsson, Tomas Olsson, Peter Haglund mfl. har klivit in och skipat rättvisa genom ändrade domar i högre instans eller revision, alternativt resning. Det gäller inte bara domar i vilka män dömts oskyldigt utan även domar i vilka skyldiga förövare gått fria. För en tid sedan påstod jag i SVTs debattprogram "Argument" att 70 procent av Sveriges försvarsadvokater är slarviga och att deras slarv brukar städas upp av de kvarstående 30 procenten. I programmet blev jag nästan idiotförklarad av Advokatsamfundets Ann Ramberg, men så fort tevekamerorna släcktes gick min mobil varm med sms från jurister runt om i Sverige som gav mig medhåll. Frågan är nu om den aktuella brottsmisstänkta idrottsstjärnan kan bli nästa i raden som någon av de 30 procenten duktiga advokater i Sverige får överta och skipa rättvisa om i högre instans? Tingsrätternas förordnande av mindre kunniga advokater i sådana här svåra rättsfall resulterar alltid i att kostnaderna i slutändan blir större när de "tunga advokaterna" tvingas kliva in i högre instans. Kostnaderna blir större då dessa måste sätta sig in i hela målet efter att inte ha varit med i den lägre instansen. Därmed faller hela resonemanget om att spara pengar genom förordnande av lokala advokater.

I Sverige i dag sitter en hel del män oskyldigt dömda för brottet "våldtäkt". En bråkdel av de dömda för det brottet har friats genom resning i Högsta Domstolen. Detta var ett tabuämne för tio år sedan, men har på senare år, särskilt efter Justitiekanslerns rapport "Felaktigt Dömda" blivit aktualiserad. Sexbrott väcker stor avsky bland tidningsläsare och våldtäktsmål i vilka bevis saknas och endast ord står mot ord tenderar att skapa svår huvudvärk för domstolarna. Där är man tvungen, med endast parternas uppgifter som grundmaterial göra bedömningar som kan föranleda ett förstörande av en människas liv. Det kan vara en man som blir oskyldigt dömd eller en kvinna som går utan upprättelse därför att förövaren går fri. Problemet i dessa svåra fall är att sanningen alltid försvinner i moln av juridiska spel mellan två parter, åklagaren och försvarsadvokaten. Den av juristerna som är den sämre förlorar nästan alltid målet. För det mesta är det försvarsadvokaterna som har sämre utgångslägen än åklagarna. Det beror på att åklagarna har mycket större resurser att utreda de påstådda brotten medan försvarsadvokaterna är begränsade till sina arvoden och är dessutom tvungna att arbeta utifrån materialet som de får av motparten. Detta resulterar ofta i att det är försvaret som bär bevisbördan och försvarsadvokaten som får bevisa att den tilltalade är oskyldig. Men så ska det inte vara. Enligt svensk rättspraxis är det alltid åklagarna som ska bära bevisbördan och det är deras uppgift att bevisa "bortom varje rimligt tvivel" att den tilltalade är skyldig. I Sverige i dag finns ett 30-tal advokater som är extra kompetenta i just sexualbrottmål, och när en person som den aktuella misstänkta idrottsstjärnan blir anklagad för sexbrott bör han ges tillgång till någon av dem. Han borde åtminstone underrättas om att brottet är av den art som kräver en "specialistadvokat". I Sverige finns en kultur enligt vilken man inbillar sig att alla jurister, som är anslutna till advokatsamfundet, är bra. Det är dessvärre en myt! Det är den myten som den aktuella idrottsmannen i Gävle troligen gått på när han valt sin offentliga försvarare.

Av William Butt 18 nov 2009 12:44