En högre art skulle ta mänskligheten i kragen

Härom tvistar de lärde, men låt oss för ett ögonblick tänka oss att vi tillhör en art, ungefär lika intellektuellt överlägsen människan, som människan chimpansen. Och låt oss anta att vi, liksom människorna, känner ansvar för lägre stående arter på jorden och med tillgängliga medel och metoder vill skapa lagom stora, biologiskt hållbara arter.

OK. Redan nu börjar genomsnittsläsaren känna ett smygande obehag i magtrakten. Kommer den här artikeln att utvecklas till något rent avskyvärt? Sjukt? Kriminellt? Är författaren en övervintrad rasbiolog? Den som lever och läser, får se.

Vi slår våra allra klokaste huvuden ihop, och vi vet ju att våra huvuden är så mycket klokare än människornas. Vi inser såklart att vi inte kan begära att de stackars varelserna ska förstå sitt eget bästa, jag menar, de har ju något slags instinkt att bete sig som de gör. Kanske skulle de rent teoretiskt kunna gå med på att de är för många, och att de borde tänka lite mer på genetisk kvalitet när de parar sig för att föra arten vidare, men de är ju trots alls sig själva närmast. Hur skulle de kunna välja vissa individer framför andra utan att bryta de djupt inrotade, moraliska normer och regler som det åligger varje mor och far att föra vidare till sina avkommor? Vi har genom studier och omfattande forskning kommit fram till, att människan har en tämligen väl utvecklad intelligens och kommunikationsförmåga. De är uppfinningsrika och strävar ständigt efter att förbättra sina livsvillkor och sin livskvalitet. Dock finns en utmärkande individuell variation, och skillnaderna när det gäller social förmåga, tros vara nästan lika stor som den rent intellektuella.

Klart är att de flesta människor inser att de är för många. Större delen av jordens mänskliga befolkning lever under bedrövliga förhållanden, utan möjlighet till förändring, vilket medfört att den välnärda minoriteten satsat stora resurser på projekt som syftar till att skapa ett bra liv för samtliga individer. Detta har naturligtvis bara lett till diverse lyckade punktinsatser, men i stort inte förändrat fördelningen av jordens resurser alls. Hur skulle det sett ut om miljontals människor INTE dött av undernäring och sjukdomar? Hur många skulle de varit då? Människorna använder precis samma resonemang när det gäller till exempel egna avelsdjur eller avskjutning av vilda djurstammar i skogarna.

Människan vill så gärna skapa en hållbar framtid för sin art, men är helt enkelt inte kapabel att göra vad som krävs. Många inser nog fakta, men är för mentalt känsliga för att tänka globalt och sätta mänsklighetens fortlevnad framför mindre lyckade individers rättigheter. För att skapa en stabil och hållbar framtid för våra mindre vetande vänner, måste vi se till att;
1 De är lagom många.
2 De lever i områden där de har lagom många naturliga fiender, och där de kan få tillräckligt med mat, vatten och övriga önskvärda resurser.
3 Vi avlar på friska individer, med egenskaper som är funktionella och önskvärda.

När denna åtgärdsplan presenteras, kommer till en början protesterna att bli högljudda och våldsamma. Människorna kommer, på grund av sin natur, att hänvisa till alla människors lika värde och rätt till liv med kvalitet. Detta kommer vi förstås att vara beredda på, och det kommer att finnas en färdigutvecklad och väl underbyggd plan för hur vi kommer runt detta med minsta möjliga fördröjning. Tyvärr måste dock ett visst tvångsmoment ingå, då människan rent mentalt inte är kapabel att förstå den enda möjliga vägen till värde och livskvalitet för arten.

Mångfald och bevarande av så många som möjligt av jordens arter, är viktigt för oss, även av egoistiska skäl, då en biologisk balans är viktig för samtliga nivåer i näringskedjan. Människan har en viktig del i det globala sammanhanget, men när de blir för många, skapar de stora problem med till exempel utfiskning av haven, miljöförstöring, krig, genmanipulation av djur och växter och skövling av de för oss alla så viktiga regnskogarna.

Vi har helt enkelt ett ansvar att återställa balansen, trots att det kommer att medföra en hel del organisatoriskt mankemang. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk, inte ens en människa kan argumentera mot detta, och vi måste nu låta ändamålet helga medlen.

Tur för oss att vi än så länge tillhör den högst stående arten på jorden, åtminstone med våra mått mätt... och synd för vissa andra.

Av Ia Stina Jonholt 19 okt 2009 10:34