Att leva på existensminimum

Jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig. Jag anser absolut inte att det är synd om mig, och därför anser jag att inte eller att du som läser det här, har rätt att sätta någon offerstämpel på mig, för det vore totalt obefogat. Den här krönikan har jag bestämt mig för att skriva för att belysa en samhällsfråga vars aktualitet stiger och stiger. Kanske just du som läser det här, har fått känna dess biverkningar? I så fall kommer du nog att känna igen dig i något av det jag skriver. Kanske du hör till dem som aldrig ens tänkt tanken på att det ska hända dig. Vet du, jag tycker i så fall att du borde tänka tanken. Det kan hända dig också. Och då gäller det att vara så förberedd man kan. Om man kan förbereda sig för vad det kommer att innebära… Kanske inte riktigt helt och fullt, men till viss del? Kanske är det just du som bör läsa den här krönikan. Och inse att din verklighet nu, kan ändras fortare och mer drastiskt än du trott.

Jag erkänner – jag hör till dem som aldrig ens tänkt tanken när verkligheten kom ikapp. Jag ska inte säga att det kom som en total chock, och att jag drastiskt fick förändra mitt liv, för det är inte sant. Visst fick jag göra förändringar – vissa för mig svårare än andra – men eftersom jag inte levt i lyx tidigare heller, så blev kanske omställningen ändå lättare för mig än för de som lever med alltför hög standard.

I cirka två år levde jag på EXISTENSminimum. Jag tycker om att skriva "existens" med stora bokstäver, och "minimum" med små bokstäver trots att orden hör ihop, men samtidigt är de väldigt långt ifrån varandra när de ska omsättas från teorin till praktik. Det är ändå just så verkligheten ser ur, och jag tycker att det är en bra spegling av det: Man ska klara av att EXISTERA, finnas till, men man ska försöka göra det på ett minimum, det minsta lilla man kan leva på.

Det handlar om pengar. Och ekonomi är inte något roligt ämne, anser jag. Men ack så viktigt. Jag tror absolut inte att man blir lycklig av pengar, men pengar underlättar för att man ska klara av sitt liv, sin existens. Oavsett vilken standard man avser att leva i.

Ja, det har då alltså gått drygt två år sedan jag fick känna på vad det verkligen handlar om. Jag tänker inte gå in på orsaken till att jag hamnade där jag gjorde. Det finns nog inte bara en orsak, utan ett flertal som samspelar för att det skulle bli som det blev, men mer tänker jag inte gå ut med, och berätta om här och nu. Det blir för personligt, och inte något som jag delar med andra än de som möjligen står mig närmast. Allt ska och bör man inte gå ut med i offentlighetens granskande, kritiserande och ofta dömande ljus. Visst kanske kritiserandet och dömandet kan övergå i förståelse – medlidande är jag som sagt var inte ute efter – men det blir ändå framför offentlighetens ögon.

Jag levde, som sagt var, inte med någon hög standard innan. Fallet hade kanske varit långt längre då, och nedslaget hårdare om jag gjort det, och för dem som lever där och i praktiken får veta vad EXISTENSminimum handlar om. Ändå har det varit riktigt tufft vissa gånger. Skulle jag säga något annat, så skulle jag ljuga. Det är ändå inte alltid ett rosenskimmer över vad för lite pengar innebär när man ska börja hushålla och slösa mer än man gjorde tidigare. Eller... "Slösa"... "Sparsamhet" kanske vi ska kalla det? Det låter bättre. Om vi nu ska försöka hitta lite finare ord för något som inte är lika fint.

Enligt den "mall" man får från socialen, ska gemensamma hushållskostnader inom riksnormen per månad fördelas på följande sett beroende på antal medlemmar i hushållet:

En person: Förbrukningsvaror: 110 kronor
Dagstidning, telefon, TV-licens: 770 kronor

Två personer: Förbrukningsvaror: 130 kronor
Dagstidning, telefon, TV-licens: 860 kronor

Tre personer: Förbrukningsvaror: 230 kronor
Dagstidning, telefon, TV-licens: 1010 kronor

Jag säger bara en sak: Detta stämmer inte alls överens med den faktiska verkligheten! I tabellen står det vidare bland annat att man ska kunna köpa kläder för 500 kronor i månaden. Det är bara att glömma! Jag köpte aldrig kläder, och fick det ändå knappast att gå ihop. Dessutom står det att hygienartiklar får kosta 200 kronor per månad. Det köpte jag då absolut inte för – jag hade helt enkelt inte råd! Jag skulle gärna velat se den som lyckades köpa kläder för 500, hygien för 200 också vidare, och få det att gå ihop varje månad!

Kläder... Nej, det köpte jag alls under en lång period. Jag hade som sagt var inte råd, och till julafton förra året fick jag önska presentkort för att jag skulle kunna köpa nya underkläder. Det hade jag då behövt i cirka fyra månader, men inte haft råd med! Men naturligtvis ? berättade jag inte att jag behövde nya underkläder, och att det var det jag skulle köpa. Sådant berättar man ju inte – att man inte ens har råd med det!

I mallen framgår att "Dagstidning, telefon, TV-licens" ska kosta 770 kronor per månad om man lever ensam. Jag lovar er – det var nog bland det svåraste jag valde bort, när jag sa upp dagstidningen! Jag har verkligen alltid haft dagstidning, och med mitt samhällsintresse... Nej, det var med väldigt tungt hjärta jag sa upp den. Trots mallen fungerade det inte ekonomiskt. Och det trots att jag betalade tidningen via autogiro varje månad, så det blev billigare än om jag betalat allt på en gång.

Som sagt; jag glorifierar inte alls verkligheten med EXISTENSminimum – långt ifrån. Många är de kvällar jag legat sömnlös; jag har gråtit mig till sömns. Flera är de gånger jag mycket skamset tvingats låna pengar av kompisar för att ha något att äta sista veckan innan jag får pengar nästa gång. Man "ska" ju inte be om hjälp! Och främst inte ekonomiskt... Men det är sådana gånger man inser vilka som verkligen är ens vänner; likaså de som bjudit mig på allt möjligt när jag inte haft råd. Men jag ska också säga att jag lärt mig en del under dessa år. Saker som jag annars inte skulle ha lärt mig. Man blir erfarenheter rikare. Även av det som är jobbigt.

Av Maria Sågå 30 sep 2009 12:04