Barnet bakom fasaden

Jag ser mig som "ett barns röst som uttrycker sig ur en vuxen kvinnas kropp". Som medberoende brottas man ofta med samma känslor, tankar och beteenden som kan vara rent destruktiva.

Min tro är att om vi lyfte upp detta ack så känsliga ämne så skulle vi förhindra mänskligt lidande. Ja, alkoholism är en sjukdom som drabbar hela familjen och nedbrytningsprocessen sker oftast i det tysta. Tystnaden och förljugenheten bygger högar av skuld och skammen växer sig allt djupare. Barnet försöker hitta strategier för att, känslomässigt och kanske fysiskt överleva. Barnet tar på sig en mask, en mask som kan verka glad, tuff, rolig, försiktig – ja de roller som barn kan spela är många. Allt för att skydda sin innersta kärna – sin lilla sårbara själ. Den själ som är värd all kärlek.

För barn är TRYGGHET det basala behovet. Ja, först kommer sömn, mat och tak över huvudet förstås. Det lilla spädbarnet får en trygg anknytning om den upplever att vuxna kommer när den skriker av hunger. Det lilla barnet behöver känna sig sedd, hörd och bekräftad men vad händer i familjer där föräldrar inte är trygga i sig själva? Om de brottas med personliga problem? Självklart så påverkar det barnen. Den tryckande stämningen är också något som barnet lär sig att känna in. Det räcker med att öppna dörren och höra en mening från sin förälder så vet man – nu är han/hon full. Det är som om dessa barn utvecklar ett slags "känslotentakler". Oron maler. Kommer de att hålla sig nyktra och sams? Som barn blir man utlämnad till sig själv när föräldrar väljer att dricka sig fulla.

Barnet kanske undrar "Varför föddes jag?" eller drömmer sig bort, bort till en plats där den finner lugn och ro. Där den ser sina föräldrar älska varandra. Där barnet blir sett som den unika person han/hon är och där han/hon kan får vara en del av ett sammanhang. Barnet behöver få spegla sig i sina föräldrar, lära sig att hantera sin ilska. Få känna, när det är ledset, att det finns en trygg famn att kliva in i. Barn som har en otrygg uppväxt gör allt för att slippa olustkänslorna. Hur skall barnet förstå att han/hon behöver få uttrycka sin ledsamhet, sin oro, rädsla och ilska om inte någon vuxen visar den vägen?

Det sorgliga är också att barnet blir vuxen och kanske för arvet vidare om denne inte "kraschar" en dag och på så sätt vaknar upp och ser att han/hon gått genom livet och varit rädd. Rädd för att inte duga och rädd för att känna utanförskap. De strategier som barnet antog för att överleva är inte längre funktionella utan har istället fått negativa konsekvenser. De strategierna som bara var ämnade att skydda den lilla sårbara och älskvärda själen.

Barn är i händerna på vuxna. För mig är det kärlek att våga se problemet, att faktiskt "lägga sig i" och stötta den vuxne medberoende att ta sig ur en relation som inte är sund. Den som missbrukar kan vare sig sambo/maka/make rädda. Det kan bara missbrukaren själv välja att göra. Ingen anhörig i världen kan få en som är fast i sitt missbruk att sluta. Man kan endast sätta sina egna gränser och förhoppningsvis så är kärleken till livet starkare än det kemiska beroendet.

Barnet bakom fasaden har inget val, bara sin förmåga att anpassa sig och sin överlevnadsinstinkt.

För dig som behöver stöd: www.beroendelinjen.se

Av Ann-Charlotte Johansson 08 sep 2009 10:00