Ensam trots allt

Vännerna jag växte upp med skingrades över hela vår värld.
Det trygga hemmet med mor, far och syster lämnades 25 mil bort.
Det nya livet innebar ständigt nya ansikten på okända platser.
När kärleksvännen äntligen hittades försvann alla män som gästat min bostad.
Alla nattliga samtal tog slut.
De få kvinnliga kamrater jag haft hittade varsin man till slut.
Endast en stod kvar, Susanna var hennes namn.
Så stark, men ändå svag.
Så rak, men ändå kurvig.
En kvinna av finskt blod, med massor av charm.

När barnen dök upp, ett efter ett märkte vi snart att föräldrarna blivit gamla och inte orkade, eller hade tid med nya ättlingar.
De ringde då och då för att kolla vårt liv, men pratade ändå mest om sitt.

Ett stort hål finns i barnens liv efter historia, gamla åldriga händer som smeker och dagliga möten med sina förfäder.

Själv är jag en stark kvinna, en ensamvarg som ändå kan vara social… om jag vill. Har alltid stått stadigt på jorden och levt som just den dagen begärt.
Men, någonstans långt därinne i mitt hjärta sitter en liten flicka som vill ha vänner och släktingar som bryr sig och tycker om det hon gör. Min stolthet och tro på att klara allt själv har hållit alla utanför, och min känsla för vad som är fel och rätt har skrämt mången själ.
En ensamvarg ylar själv i natten, av saknad och längtan till de andra.

Av Anitha Östlund Meijer 23 jul 2009 21:46