Surrogatbarn rättslösa i Sverige

Jag träffade min man för sju år sedan. Han är nio år yngre än jag. Han hade inga egna barn och vi försökte skaffa ett på egen väg direkt, men det blev inget. Vi prövade IVF, konstgjord befruktning, när jag var 43 år. Egentligen fick vi dispens från läkaren, för de brukar inte göra det i Sverige vid så hög ålder. Vi gjorde det på en privatklinik i Uppsala. Mina hormonvärden, FSH, låg bra så han sa att okej då, men vänta er inget. Det blev inget heller. Har även fått ett missfall under dessa sju år.

Så vad gjorde vi? Barn ville vi ha. Adoption? Ja, det var en lösning som vi funderade på, men även där har Sverige en övre åldersgräns för att få adoptera. Jag satte mig vid datorn och sökte på nätet efter länder där surrogatprogram var lagliga, och fann Ryssland. Vi fick kontakt med en stor advokatfirma som har hållit på med sådant i sex år nu och gjort det till sin specialitet.

Vår resa började. Till ett land som vi hade många fördomar om innan, som så många andra. Men efter att ha tillbringar två månader Ryssland, statslösa, utan att få komma hem på grund av svensk byråkrati, paragraf-rytteri, översitteri och ovilja att lösa vårt fall, har våra fördomar ändrats. För om det är något land vi fått hjälp av så är det Ryssland. Okej, de har också en invecklad byråkrati, men den genuine ryssen är varm, ödmjuk, barnälskande, rak och inte hycklande som här i Sverige.

Vi måste få våra myndigheter att ändra lagarna gällande surrogatmödraskap. Det är 2009 nu. De lagar som finns i Sverige är från 1949. Det finns en proposition från Miljöpartiet liggandes i riksdagen om att legalisera surrogatmödraskap i Sverige, något som de flesta partier är överens om. Nåväl, Kristdemokraterna förfasar sig över detta och pratar om etik och moral. Hm. Vilka är de största hycklarna om inte kyrkan? Vid senaste utfrågningen i FN, som varje land som skrivit på Barnkonventionen måste genomgå vart femte år, fick Sverige presentera vad de gjort för barnen. Sverige fick skarp kritik och tillrättavisning. Och detta förstår man ju nu, efter att vår son blivit behandlad som om han vore en ond varelse, utan rättigheter.

Men problemen fortsatte. Nu fick vi inte komma hem till Sverige med vår son! Det dröjde 52 dagar innan äntligen Svenska Ambassaden släppte hem oss med ett tillfälligt utresetillstånd och pass. Migrationsverkets Bo Lundgren ordnade med svenskt medborgarskap åt barnet, fast när vi kom hem så fick han inte bli vår laglige son.

Just nu har han inga lagliga föräldrar. Efter att ha gått igenom tuffa utfrågningar i många timmar av två damer på Svenska Ambassaden, blivit utsatta för trakasserier med hysteriska samtal från en av damerna, sen hem till lägenheten igen… och så hånleendet när man var där för 25e gången, och översittarfasonerna! Efter att ha brutit ihop i lägenheten, sittandes på golvet båda två, gråtandes i extrem stress och rädsla över att inte få ha kvar vår son, över tanken på att han kan komma att tas ifrån oss och bli placerad på barnhem med tanke på att surrogatmamman får vara anonym i Ryssland och därigenom lagligt har avsagt sig vårdnaden så kände vi oss tvungna att "erkänna" surrogatmödraskapet. Vackert Svenska Ambassaden! Ni lyckades med era Gestapofasoner.

Följande brev skrev vi från Ryssland på en rysk dator. Aftonbladet tog inte in vår vädjan. Undrar om den var lite för politisk? Vi skrev brevet när vi hade det som värst, och satt fast i landet.

TILL AFTONBLADET OCH TT.

1/4 - 3/5 I Moskva, tre statslösa Svenska medborgare som vill hem!

Jag sitter tillsammans med min fru och vart nyfödda barn i ett hotellrum I Moskva skrivandes på en rysk dator. Vi får inte komma hem till Sverige trots att vi är Svenska medborgare. Vi har inte gjort något brott! enligt svensk lag men blir just nu behandlade som om vi vore detta. Det jag funderar över vid denna vistelse är en helomvändning gällande värdering av ett land och dess innevånare. Vilken nation är en skurkstat, Ryssland eller Sverige? Han, ministern som blir portad i vart och vartannat land påstod att Ryssland var en skurkstat. Själv är vi nu utestängda från Sverige. Varför är vi det då? Jo, vi ville skaffa familj! När vi inte fick den hjälp vi ville i Sverige så sökte vi oss utomlands. Istället for att lösa de små förvecklingarna väljer Sveriges ambassad I Moskva tillsammans med vad de påstår folkbokföringen och migrationsverket att gå emot Haagkonventionen 5 okt 1961 som säger att alla länder som är med där skall acceptera varandras handlingar och document som är apostillerat av notorious publicus. Man accepterar helt enkelt inte ett ryskt födelsebevis - att säga det skriftligen vågar de inte, utan då skriver de att de accepterar födelsebeviset men att det inte bevisar biologiskt föraldrarskap och därfor ska kompletteras och detta får de inte göra enligt Haagkonvention. Vilken svensk lag säger att en kvinna måste uppge sin graviditet för någon, den lagen finns inte. Vi kan omöjligen få fram nagra document, andra än de vi fått D.V.S födelsecertifikatet. Innan man får certifikatet tages alla handlingar med till registreringsmyndigheten där de tages om hand för att utfärda födelsecertifikatet. När detta är gjort finns inga handlingar att få än vart redan utfärdade certifikat.

Nu till det rent mänskliga eller snarare rent omänskliga i denna historia. Här lämnar svenska myndigheter en familj med ett nyfött barn att klara sig helt själva i Moskva. Ett barn som behöver få komma hem till sitt hemland och få komma under överseende av släkt och vänner och eventuellt svensk sjukvård. Detta lilla barn är nu oförsakrat eftersom att han är svensk medborgare enligt svensk och ryssk lag - men i och med att barnet inte är registrerat i svenska register finns det heller ingen försakring som täcker för honom nu. Enligt svensk lag blir barnet svensk medborgare automatiskt om föraldrarna är svenska medborgare eller om barnet föds i Sverige. Enligt rysk lag är barnet automatiskt svensk medborgare eftersom vi är svenska medborgare och fått födelsebevis utfärdat på oss som svenska medborgare. Om vi dessutom tar in den enorma psykiska press som läggs på oss som föräldrar som sedan självklart spills över pa vårt barn som läser av vår oro. Med detta agerande övertrader svenska myndigheter en gräns där aspekten handlar om att överträda mänskliga rättigheter.

Självklart går vi också med oron för vårt barn om det blir allvarligt sjukt. En annan aspekt vi ocksa oroar oss för ar självklart pandemin, svininfluensan. Det har alltid legat i svenska myndigheters intresse tidigare att få hem svenska medborgare, något som verkar att ha förandrats senaste två åren. Vårt barn har haft besök av en neanatalläkare som konstaterade att barnet har en infektion som ännu inte släppt. Därtill kommer vår egen hälsa som inte är den bästa för tillfallet, vi har båda haft influensa och hög feber.

Därför var det så skönt efter lite strul med papper av den ryska myndigheten att få komma till svenska myndigheten, Ambassaden!, svensk mark! trodde vi! och få åka hem. Äntligen var papperen klara i sista stund innan vårt visum gick ut. Där fick vi möta en ambassads-kanslist som använde Gestapo-metoder. Till en början fick hon oss att tro att vi äntligen skulle få komma hem, men samtidigt fick vi en känsla att denna dam skulle ge oss trubbel. Sedan ringde hon oss, på eftermiddagen när vi kommit till vår lägenhet igen och ville prata med min fru som hon förhörde, jag pratade själv med henne och hon var hela tiden fruktansvärt arrogant, verkade nästan njuta av att sätta oss i klistret. Ambassaden påstod att man i Ryssland kunde köpa vilket dokument som helst och därfor måste man bevisa att vi är föräldrar.

Vår syn på Ryssland har med tiden i jämförelse med denna kvinnas åsikter förändrats drastiskt i och med händelser som följande: Taxichaufförer som åker den lilla biten extra för att vi ska kunna köpa barnmat, hjälper oss att finna varan i affären, utan att ta ut extra kostnad - med kommentaren “baby is always baby". Det skulle vara I Sverige det! På ambassaden i Moskva tittade de inte åt barnet. Andra gången vi var dit fick vi först inte träffa någon trots uppgjord tid,När vi kom dit så hon som gjort upp tiden med oss undvek oss. Så småningom fick vi träffa ett ambassadråd och fick sitta där i sex timmar!. Att de inte tittade åt vårt barn kanske berodde på, att tanken att ett barn skulle komma in på “vår" ambassad i Moskva troligtvis var allt för avlägsen. Speciellt gjort på detta sätt. Hujedamej så illa. Detta märktes genom att de inte såg åt vårt barn. På toaletterna fanns ingen möjliget att byta blöjor annat än på golvet. Vidare under dessa timmar kunde de nödbjudet erbjuda oss föraldrar en kopp kaffe och en kopp te, barnet tittade de inte åt som sagt. Vi fick åka hem efter som sagt 6 timmar, efter utfrågning och pappershantering. Vår son fick åka hem i sina bajsiga blöjor och blöta kläder. Blöjorna tog slut maten likaså till honom.

I tunnelbanan i Moskva är folket uppmärksamt, där gick de genom en tredjedel av vagnen för att rycka i mig och visa mig en plats där jag kunde sitta med barnet.
Städerskan i en av vara 6 boplatser sedan sonen fötts, som efter avslutat jobb åker på eget bevåg och köper små handskar vi frågat efter till vår son för att han inte ska riva sig när han sover. Kommer tillbaka med dem till oss efter jobbet . Det skulle vara i Sverige det! Svenska myndigheter visar bara upp psykopatfasoner i vara ögon.

Vad vill Sverige med denna installning till människor som söker hjälp utomlands för att bilda familjelycka.
Om vi inte kommer hem inom nio dagar går vårt tillfälligt förlängda visum ut och vi blir sannolikt deporterade tillsammans med vår son som enligt rysk lag är svensk medborgare. Vi vill hem nu innan vi förlorar våra jobb!

33e dagen i Ryssland! Hälsningar A och E-L

Av Ewa-leena Henriksson 17 jul 2009 12:36