Orkanen Carrie

Jag mönstrade på den 16/8 1957 och gjorde en snygg entré promenerandes uppför landgången med cigaretten i mungipan - då vrålar någon: "Här röker vi inte på däck!" Senare visade det sig att det visst gick det bra, akter om skorstenen. Det var mitt första möte med en allmänt sur och vresig dansk båtsman.

Jag lämnade min väska för att sova hemma den sista natten, båten skulle avgå påföljande dag. Men när jag kom till det ställe där båten lagt till dagen innan möttes jag av en tom kaj - var fanns båten med min väska? Jag fick bege mig till Värtan där den låg uppankrad på redden, en liten passbåt körde fram och tillbaka och snart var jag ombord.

Resan till Venezuela gick med normal sjöhävning men det skulle bli värre på hemresan. Väl framme möts vi av en lots, i sällskap av en tungt beväpnad medhjälpare som ska hjälpa oss den sista biten; en smal flod med gult vatten innehållande alligatorer och andra djur. På båda sidor om floden var djungeln kompakt. Vi passerar en oljepir med tillhörande byggnation, på en skylt står det Caripito.

Lite längre fram körs båten upp i flodbädden och av strömmarna vrider sig aktern, på så vis vänds båten i den trånga flodfåran för att åka tillbaka till oljepiren, fast från rätt håll. Främre delen av fören täcks med vegetation, apor som skriker, stora insekter sätter sig på däck, sådana som inte ens fanns i mina skolböcker. Sedan förtöjde vi vid oljepiren och lastade i.

Den kvällen blev inte roligt för grabbarna som hade vakten. Vi andra skyndade oss till kantinan för att få något drickbart, jag drack min första Rom och Coca Cola, jukeboxen spelade de senaste rocklåtarna och livet lekte. Flera veckors slit och småtjafs nådde sin kulmen och några började slåss med stolar som tillhygge, visserligen gjorda av bast men kalbaliken var ett faktum. Då tänkte jag: "Är det så här det är att vara sjöman?" Personalen ringde efter polis, jag skyndade mig till båten med ett gäng vildhundar i hasorna, mina byxor bet de sönder men vad gjorde det när man kom ombord helskinnad?

Så småning om blev det hemfärd, en lång sådan, med 14 dygns dåligt väder, fyra bränder i maskinrummet, varav en av allvarlig karaktär. Jag minns inte hur många sjömil vi hade gått när första orkanvarningen kom och de äldre gubbarna blev tysta och nedstämda. Då förstod jag, att nu var det allvar. I höjd med Azorerna kom det första nödropet från skolskeppet Pamir, en regel säger att alla fartyg i närheten måste ställa upp för fartyg i sjönöd, så kursen ändrades tillfälligt men återgick snart till den utstakad rutt när det visade sig att flera fartyg låg betydligt närmre haveristen.

Jag tror att vi hade fullt sjå med att klara oss själva den gången då orkanen Carrie drev upp vågkammar liknande väggar, det blev två steg fram och ett steg bakåt. Att gå med full maskin var otänkbart. Hemresan tog 21 dygn, halva lasten skulle lossas i Stockholm och den andra i Sundsvall. Den 30 maj var det tvångsavmönstring i Göteborg då fartyget skulle säljas till Polen.

Jag har hela tiden trott att Pamir gick under med man och allt, utan några spår av båt eller manskap. Men nu har jag hittat artiklar på nätet som beskriver hela händelseförloppet. Två dagar efter olyckan när stormen bedarrade hittades två livbåtar med sex överlevande, två kadetter och fyra besättningsmän. Således blev femtiotvå kadetter i min egen ålder och tjugoåtta besättningsmän hajmat. Mycket haj sågs i området efter förlisningen.

Av Owe Streger 15 jul 2009 13:07