Indien och Kina - framtidens stormakter

Jag har läst två mycket intressanta artiklar, nämligen Martin Wolfs "How India must change if it is to be an advanced economy" och Philip Stephens "Western awe and domestic anxiety: a tale of two Chinas". Wolfs fanns i Financial Times den 8 juli och Stephens den 10 juli i samma tidning.

Wolf frågar sig "hur världsekonomin kommer att se ut efter det att den finansiella krisen är över. Kommer det att vara ett ’blip’ eller något fundamentalt annorlunda? En stor del av svaret kommer att levereras av de två asiatiska giganterna Indien och Kina". Under en generation har BNP i Indien växt med 230 procent och trendmässigt med 4 procent per år. Det kan anses som en bra tillväxt men om man jämför med Kinas 1 090 procent och 8,7 procents trendmässig tillväxt ligger Indien i lä för Kina. Indiens och Kinas ekonomier har globaliserats under 2000-talet. Öppenheten import export har ökat i båda länderna, för Kina med 59 och för Indien med 51 procent av BNP.

Vad behövs för att Indien skall uppnå välstånd? Svaret är att Indien under en generation 30 år måste uppnå en tillväxt med 10 procent per år, något som Kina har lyckats med från en lägre nivå. För att uppnå detta skriver Wolf att fyra kriterier behöver uppfyllas. Dessa är "att världen lever fred, att världsekonomin förblir öppen, att Indien måste undvika stagnation som medelinkomstländer har drabbats av och att resurs- och miljömässiga problem undviks." Dessutom måste Indien klara tre stora utmaningar, nämligen att upprätthålla och stärka den sociala sammanhållningen, att skapa en konkurrenskraftig och uppfinningsrik ekonomi och att spela en roll i närområdet som motsvarar dess storlek och stigande betydelse.

Indien måste röra sig från så kallad "crony capitalism and petty corruption" till något annat. Enligt Wolf finns det "seven inter-generational issues". Den första är att tackla ojämlikheten, den andra att förbättra miljön, den tredje att eliminera flaskhalsar i infrastrukturen, den fjärde att förbättra den offentliga servicen särskilt i städerna, den femte att förbättra skolor och teknisk utveckling, den sjätte att revolutionera energiproduktionen och konsumtionen och slutligen, den sjunde, att skapa ett blomstrande Sydasien och bli en ansvarsfull global makt.

Wolf skriver: "För Indien drar jag slutsatsen att den nuvarande tillväxten blir svår att upprätthålla… Indien behöver nu en effektiv, servicebetonad regering, kompetenta teknokrater och hederliga politiker.” Min översättning

Stephens artikel "Western awe and domestic anxiety: a tale of two Chinas” handlar just om dessa saker. Han börjar med att presentera Martin Jacques bok ”When China Rules the World”. Han påpekar att bokens titel är något överdriven, det är kanske för att sälja som den fått just den titeln? Han nämner att Japan en gång troddes bli en ekonomisk stormakt, men en ekonomisk nedgång under 1990-talet gjorde att Japan inte alls blev så starkt. Francis Fukuyama skrev efter murens fall 1989 sin ”End of History” där han förutsade att slutet på historien skulle komma med den liberala kapitalismen. Då försvann den andra världen i och med östblockets upplösning och de tillhör nu nästan allesammans den ”första världen”. En del länder i forna ”tredje världen” tillhör nu också den rikaste delen av världen. Kvar i ”tredje världen” är de fattigaste länderna i framförallt Afrika, Latinamerika och Sydasien.

Jacques bok råkade komma ut samtidigt som uigurerna ställde till med oroligheter i Xinjiang Östturkistan. Trots att hankineserna utgör 92 procent av Kinas befolkning kan regeringen i Peking inte bortse från minoriteternas önskemål om större självstyre. Kinas president Hu Jintao avstod från toppmötet med G8-gruppen för att i stället ta itu med problemen på hemmaplan. Rent kortvarigt kan man använda militär och poliser i Tibet och Xinjiang men för en långvarig lösning krävs andra metoder. Det är svårt för demokratier att lösa etniska konflikter. Enligt Stephens är det "olösligt för en enpartistat. Men med så mycket på spel har Beijing inget annat val än att ge etniska minoriteter särskilt tibetaner och uigurer en genuin autonomi under kinesiskt styre."

Av Yngve Karlsson 13 jul 2009 13:13