Svensk adoptionspolitik skapar vanvårdsbarn

Under Almedalsveckan pratades socialpolitik - eller kanske snarare brist på sådan. I det verkliga livet kläms vanliga människor mellan märkliga tolkningar av socialtjänstens uppdrag och juridiken.

Rebell-Robban, vars kamp jag skrivit om åtskilliga år känns det som, har bara en önskan;
Att få vårdnaden om sin son, som socialförvaltningen i Farsta gett bort till ett familjehem i Norrtälje. Historien om Robban är historien om ett samhälle där socialtjänsten bestämt sig för vilka förutsättningar som gäller för den som skall få fostra sitt barn. Robban är långhårig, han är 40 år och fortfarande influerad av punkstilen. Han spelar gitarr och sjunger sin egen musik, på klubbar, gator och i tunnelbanan, samt gör en och annan CD.

Robban har, trots att han kastades ut från sitt föräldrahem som 16-åring och tvingades bo på gatan, aldrig missbrukat eller använt knark eller alkohol och aldrig varit i klammeri med rättvisan. Han är med andra ord en ganska vanlig kille som upptäckte glädjen i att få en son.
Långhårig tycker inte socialförvaltningen i Farsta att man får vara, men Anders Borg, landets finansminister, får vara det. Åtskilliga musiker i detta land har barn men arbetar som artister, men det får man inte för socialförvaltningen i Farsta.

Så, Robban skaffade ett vanligt jobb, men det var inte nog. För den enda gången i månaden han träffar sin son i tre timmar under övervakning av två socialarbetare, brukar Robban säga att han älskar sin son och vill att han flyttar hem. Man får, enligt socialförvaltningen i Farsta, inte säga till sitt barn att man älskar det eller längtar efter barnet.

Robban har överklagat och anlitat jurister, skrivit till media. Organisationen Pappa Barn lovade att stötta honom, men också där har hans ärende blivit för tungrott. Robban har drivit sitt ärende i länsrätter, haft frågan om enskild vårdnad till rättslig prövning, lagt ner massor av pengar i kampen för sin son, men en socialförvaltning som är oförvitlig och lyckas framställa Rebell-Robban som farlig för sin son vinner alltid.

Var och en som träffat Rebell-Robban, och vi är många, har aldrig upplevt honom som farlig. Men hans fel är att han älskar sin son och vill ha vårdnad om honom. Att sonen skall bo hos honom och att den hjälp som sonen behöver skall ges av Robban själv, i samarbete med eventuella myndigheter.

Nu åker Robbans son på semester med sin nya familj som lärt barnet att kalla dem ”mamma” och ”pappa”, och som gör allt för att sonen inte skall sakna sin riktiga pappa. Det innebär att Robban inte får träffa sonen på över en månad, och inte ringa till honom. Ja visst ja, Robban får ringa en dag i veckan exakt kl 16.00 - några minuter efter eller före innebär att han inte får prata med sonen. Han får heller inte säga vad han vill till barnet, då avbryter familjehemsmamman, då hon anser att ”det inte är bra för barnet”.

Låt mig säga, som är en produkt av styvbarn och vanvårdsbarn, att i mitt arbete jobbar jag för att inga fler barm skall behöva stå i kö om 30 år och kräva ursäkt eller ersättning. Vi skulle, så att säga, kunna lära av historien. Men nej, svensk sociallagstiftning och socialarbetarkåren har inte lärt av historien, lika lite som jurister, domstolar etcetera har det. Man tvångsomhändertar barn som skulle kunna växa upp i sin biologiska familj, samtidigt som kvinnor som inte klarar att ta hand om sina barn får chans på chans. Sluta drick. Sluta knarka. Då får du tillbaks ditt barn, för så är det i Farsta stadsdelsförvaltning, kvinnor som missbrukar får behålla sina barn medan män som lever ett vanligt liv tvingas till ständig förnedring och underkastelse. Jag är feminist, men rätten till barn har den som kan ta hand om barnet. Om det sedan är pappa eller mamma är underordnat.

I Robbans fall är journalerna vid socialförvaltningen i Farsta full av så mycket sakfel, fördomar och påhittade historier att bara detta borde vara nog för att stämma administrationen. Men nu är det så att vi inte har något tjänstemannaansvar i Sverige, vilket gör att varje handläggare går fri och kan hänvisa till sekretessen. Men jag har läst de så kallade ”sekretessbelagda handlingarna” och det är en förolämpning och kräkning att man bara får skriva så. Är det inte så att den socialsekreterare som handlägger Rebell-Robban sons ärende är kompis med familjehemmet och har lovat att de skall få behålla barnet!?

För att visa att Farsta socialförvaltning, som ingår i Vantörs Stadsdelsförvaltning, behandlar fler kränkande skall jag berätta om en handikappad mamma, med en son i mellantonåren som fått bo i en delad lägenhet i ett kök och liten kammare. Sonen fick sova på en madrass på golvet bredvid mammans säng. Han missade hela högstadiet eftersom han fungerat som personlig assistent åt sin mamma. Sonen var nämligen rädd att mamma skulle dö på natten, hon behöver ständig tillsyn och hjälp.

Farsta Socialförvaltning skyller på att familjen inte vill samarbeta och hittar på diverse märkliga historier om att de utnyttjar förvaltningen och samhället, och att mamman inte är så sjuk som det sägs. Ändå finns beslut från Länsrätten att familjen skall ha hjälp, men det bekommer inte Farsta socialförvaltning. Farsta socialförvaltning erbjöd att flytta sonen till fosterhem och lämna mamman i bostaden, vilket sonen vägrade. Kan vi förstå det?! Vilken förvaltning kan komma på iden att flytta en son som är socialt exemplarisk och som hade varit oerhört duktig om han fått gå i skolan ordentligt, från sin mamma? Historien om den här familjen skulle kunna bli längre. Men sist jag hörde av sonen i den familjen berättade han att de hotades av vräkning från ett andrahandsboende. Farsta socialförvaltning säger bara "vi har inga bostäder".

När man skriver slipper man svära, men jag blir arg upprörd och för...ad. Politiker från alla håll lovar brett, men verkligheten är långt ifrån KD:s familjeidylliska politik i ett departement där Maria Larsson slutat ro. I den nya utredningen kring adoptionslagstiftningen, vilken jag till största delen stödjer, finns en risk: Arbetarklassens barn kommer i första hand bli de som adopteras bort eller övertalas till att göra det. Överklassen och övre medelklass kommer också fortsättningen att kunna gömma sig bakom pengar, kontakter och jurister.

Tvångsadoptioner utan föräldrars medgivande kommer att drabba människor som Rebell-Robban, för han har varken nätverk av jurister eller kontakter som är tillräckligt starka för att orka stötta honom. Och spansktalande invandrarfamiljer som vägrar lägga sig platt för socialarbetare som från oben bedömer en familj, kommer aldrig att få hjälp.

Sverige är på väg att skapa nya styvbarn, vanvårdsbarn… samtidigt som vi utreder oförrätter från 1930- och 1980-talen.

Av Anne Skåner 09 jul 2009 01:47