Våldtäkten hamnade på löpsedeln - jag glömes bort

Torsdagen den 15 oktober 1998 klockan 16 på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal av en polis som frågade mig om jag kände en viss person. ”Ja”, svarade jag. Polisen talade om för mig att han var en känd HIV-smittad person. Jag hade känt honom sedan 1992 och jag hade inte vetat att han var HIV-positiv förrän jag fick veta det per telefon av Smittskyddsenheten i Stockholm. Jag ville vara hans vän. Jag ville inte ha sex med honom och jag ville inte vara hans flickvän. Han bjöd han mig på vatten, och sedan var jag avsvimmad. Jag kunde inte tro att han skulle göra mig illa! Vad skulle jag säga om jag anmälde? ”Jag tror en man har haft sex med mig medan jag sov, men jag är inte säker! Kan ni haffa honom?” Polisen skulle bara skratta åt mig!

Efter telefonsamtalet med smittskyddsenheten lämnades jag ensam. Jag gick in i ett svart mörker, jag ringde till polisen och de kom och hämtade mig. Jag sov den natten på soffan i ett kvinnohus någonstans i Stockholm. Men de hade inte plats för mig, så jag åkte hem tidigt på morgonen.

Senare på dagen åkte jag in till Smittskyddsenheten och tog mina första blodprover. Sedan skulle jag prata med en läkare, en kurator och en psykolog. Alla ville att jag skulle berätta om min våldtäkt, men ingen gav mig någon form av redskap för att hantera detta. De ville inte veta någonting om det som gjorde ont i mig, eller lyssna när jag bad om att inte bli lämnad ensam. När de var klara så skickades jag hem utan sjukskrivning. Men jag fick påsar av sömnmedel och antidepressiva tabletter. Jag menar 30-40 stycken, helt gratis!

När jag kom hem var jag utom mig av sorg, chock och rädsla. I min ensamhet så bestämde jag mig för att ta mitt liv. Vad var meningen med att leva? Så jag hämtade en flaska vin. Öppnade korken och tog alla tabletter som jag hade fått av läkare och psykologer i handen och tänkte svälja dem med vinet som en cocktail. Då kände jag en hand på min axel: ”Nej Pernilla! Vi behöver dig!” Jag tittade på tabletterna och vinet som ramlade ner på golvet i slow motion och spårlöst försvann in i mattan utan att ge ifrån sig ett märke! Jag sjönk jag ihop och tittade upp på den som rösten tillhörde. Där stod den mest fantastiska manliga varelse. Han var strålande och omgavs av ett sken. Han var vit och guld och lös! Ändå såg man hans ansiktsdrag och han var så vacker. Han log varmt och såg på mig med stora kärleksfulla ögon. Hans leende gick raka vägen in i hjärtat på mig. Då viste jag att han var en väldigt stor varelse. Hans energi var ljus, varm och otroligt kärleksfull. Han tog upp mig och bar mig till sängen. Där väntade en röd ängel som hade vingar. Den ängeln lös inte som han. De bäddade ner mig och den röda ängeln la sig bredvid mig och lät sina änglavingar krama om mig. Sedan sov jag!

Nästa morgon vaknade jag upp och hade så ont i kroppen att jag inte kunde gå. Ljusvarelsen var borta, likaså ängeln. Jag fick krypa efter golvet ut i hallen och fram till toaletten. När jag gick upprätt så skar smärtan som tio miljoner knivar i min kropps alla skrymslen och vrår. Jag fick krypa fram till toaletten och klättra upp. När jag väl satt på toan så forsade allt ur mig: Köttslamsor, blod, grön vätska, blå vätska och magsaft som Niagarafallen. När det slutade så tittade jag ner i toan och förstod då att jag var ordentligt chockad. När jag kom ut i hallen igen så reste jag mig upp och såg mig i spegeln. Mitt ansikte var inte där, utan jag såg ett annat ansikte. Det var otroligt vackert med grått hår i alla dess nyanser. Bakom mig öppnades en dörr upp. Jag såg en tunnel av blått sken. Den gick jag in i. Jag vandrade vägen fram och kom fram till ett ljus som jag gick in i. På andra sidan ljuset var en underbar vacker äng med massor av träd. Det var klarare färger där än på jorden. Det stod massor av människor på ängen, men de kom inte fram till mig. Det fanns ett medvetande där, som var mer närvarande än på jorden. Då ångrade jag mig, för jag ville inte såra min mor. Så jag bad om att få vända tillbaka. När jag vaknade låg jag på hallmattan och det var redan mörkt ute. Så jag kröp till sängen och la mig och sov. Nästa dag minns jag inte alls.

På måndagen fick jag tillbaka mitt första provsvar, det var negativt! Det skulle bli två prover till. Efter tre månader var alla prover tagna och jag var 100 fri från HIV! Han hade inte smittat mig. Det var jag djupt tacksam för. Det är sällan jag får vara lycklig över detta. Men jag är det ändå! På tidsdagen gick jag tillbaka till skolan och gick senare ut med högre betyg än innan och goda referenser från min praktikplats.

Min första sjukskrivning skulle komma efter två år, i februari 2000, den varade i tre veckor. Mellan 2000 och 2005 har jag sammanlagd varit sjukskriven i ett och ett halvt år. När folk påstår att samhället hjälper brottsoffer, då går jag i taket! De flesta som inte har mina erfarenheter inbillar sig att det är så, men det är en enda stor lögn! Jag blir galen av ilska av detta påstående! Jag tycker det är kränkande och det leder till att min verklighet, min sanning tystas ner! Jag har hållit på i över åtta år och kämpat för att samhällets dåliga behandling av brottsoffer ska bli allmänt känd. Jag har verkligen inte blivit betrodd. Istället har jag blivit utskälld, kallad för hora och ännu värre saker.

Under alla dessa år som jag har sökt vård så har jag inte blivit betrodd, utan ifrågasatt. Jag har blivit kränkt och fått veta att jag ska lida för evigt! Jag tycker att denna behandling är fördjävlig. Speciellt när de kommer från vårdpersonal som har som yrke att läka folk. De flesta jag har mött inom vården har varit mest intresserade av min gärningsman och har velat veta allt om det våldsex jag blev utsatt för. Men de ville inte veta om smärtan, skadorna, mardrömmarna och de andra efterverkningarna som min gärningsman lämnat hos mig, och som deras behandling förstärkt. Jag tycker sådana människor, speciellt de inom den akademiska yrkeskåren är äckliga som fokuserar på gärningsmän och våldsex! Varför tror dessa människor att jag vill prata om våldsex, när jag sa nej till våldsex och ville inte uppleva att bli utsatt för våldsex av min gärningsman! Det måste spegla någon inre besatthet som dessa människor har. De utnyttjar mig i min svagaste stund, för att få näring till sina fantasier. Något annan förklaring kan jag inte finna!

Jag kan förlåta min gärningsman, för jag kan förstå varför han gjorde det. Jag vet att det anses fel att förlåta och att förstå. Jag tycker att min gärningsman ska ta ansvar för sina handlingar. Det har han sluppit nu i tio år på grund av lata myndigheter. Jag kan aldrig förlåta åklagare, advokater, läkare, psykologer och kuratorer vars arbete är att försvara mig som brottsoffer och läka mig som patient. De brister i sitt yrkesutövande. När jag anmäler detta för ansvariga myndigheter så är de slappa och skyddar varandra. De hemligstämplar mina anmälningar och påstår att det jag berättar inte är sant, trots att jag har bevis på papper. Åklagare har satt fel brottsrubrik på mina anmälningar. Mitt ärende gick ut den 15 oktober 2008. Men åklagare behåller det, eller i alla fall den tredjedel av ärendet som det inte slarvat bort. De kan göra vad de vill. De har även stoppat alla försök att ta fast min gärningsman, det gjorde de redan 2002. Det kan jag inte ta!

Försäkringsbolag har bara betalat ut skadestånd för en av de fyra polisanmälningar jag gjort av min gärningsman. De tycker inte att de har gjort något fel. Mitt ärende är över 30 sidor långt och polisen har fått använda både sina blå polispapper och vanliga vita A4 papper för min anmälan. Men de vita A4 papperna gäller bara hos polisen. I resten av samhället är de vita A4-papperna inte giltiga. Ingen reagerar!

För cirka två och ett halvt år sedan polisanmälde jag vården för att jag inte blev betrodd för femtioelfte gången. Då fick jag en bra husläkare och en bra psykiatriker som är överläkare och specialist. Det är första gången! Sedan dess har jag gått cirka en gång i månaden i terapi. Jag är jättenöjd. Annars arbetar jag hårt med mig själv och mina gudomliga vänner är med mig varje dag och visar mig nya vägar för att försöka läka mitt inre.

Detta bemötande som jag har fått efter min våldtäkt gör att jag har svårt att lita på folk och jag inser att jag har varit med om saker som folk inte kan förstå eller ta in. Men för det ska jag inte behöva bli kränkt av samhället!

Varför berättar jag då detta? För att vara ärlig med min gåva och min historia. Jag orkar inte längre vara tyst och respektera myndigheters beslut. De respekterar inte mig! Det gör mig sjuk och jag vill inte dö inifrån. Jag vill leva mitt liv. Jag vill gå vidare! Samhället har förstört mitt liv i tio år och nu räcker det! Det sägs att ärlighet varar längst. Nu ska vi se vad min ärlighet kommer att leda till i verkligheten...

Av Perla L 16 jun 2009 11:29