Jag ska söka till Konstfack

Ja, nu när min första reaktion har lagt sig så förstår jag syftet med dessa konstiga konstprojekt. Ett av dem är omtalade Anna Odell, hon som spelade psyksjuk och blev inlagd läs intervju med henne i DN.

Hennes frågeställningar är självklart relevanta. Det handlar om vems historia det är som gäller, patienters eller läkares. Som forskning håller det möjligen som ett pilotprojekt. Men det verkar inte finnas några som helst fakta att luta sig mot i det här, mer än det spelade fallet. Om man ska kunna säga någonting generellt om förhållandena inom psykvården så bör man ha ett kvantitativt material, det vill säga antigen intervjua någon, låta ett flertal personer göra likadant, eller gå igenom journaler för att se om man kan finna något där. Att ensam rasa in på en psykmottagning och se det som sker där som en sanning blir möjligen underlag till diskussion, men inte mer.

Men frågan är om det är Konstfacks uppgift att wallraffa? Kraven för att komma in på Konstfack är, antar jag, att kunna måla någon slags tavla eller liknade. Men om detta är konst så kräver jag att jag kommer in på skolan, med den här typen av projekt som inträdesprov. Jag skulle kunna spreja ned en tunnelbanevagn, ta mina journaler från psykiatrin, och låtsas döda en statsminister och en uteliggare för att se om jag får olika bemötanden. Och jag kommer att hävda att jag ska bli frisläppt eftersom att jag håller på med ett inträdesprov till Konstfack.

Av Mikael Vasara 12 maj 2009 16:41