Vi har apartheid i Sverige!

När man har varit insyltad i det här systemet så länge känns oron i kroppen och i själen permanent. Den har kommit för att stanna, känns det som. Hur jag än vänder och vrider på tankarna och tvingar mig till att tänka positivt så gnager oron en bit till på mina resurser. Jag blir nästan panikslagen över tanken på att jag aldrig skulle kunna få känna äkta lycka igen. Och så otroligt trött jag blir på alla dessa självhjälpsböcker och artiklar jag finner på nätet som sprutar ut sina dogmer om hur man ska finna lyckan!

Lycka är ett så uttjänt begrepp. Många har profiterat på lyckan och andras olyckor. På Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har de vid det här laget skapat en industri för att prångla ut människor i antingen lycka, ett resultat av en för ovanlighetens skull DUKTIG HANDLÄGGARE som tar sitt jobb på allvar eller också olycka, d.v.s. att den som blir drabbad av byråkratins fyrkantighet får ett mindre helvete på jorden

Är man inte en produktiv människa så duger man inte! Har man jobb och fast bostad så är man en fullgod medborgare i Sverige. En sådan som Staten vill ha. En som inte kostar samhället/Staten något. Vi som lever här i samhällets utkant är inget annat än en tärande del på samhällsapparaten.

Ingen myndighet tar vår oro på allvar. Ingen myndighet vill känna till vår oro. Alla myndigheter som är inblandade i mitt liv och min vardag har skapat mallar som inte ens EU:s mallar skulle kunna passera. Genom att skapa ett ogenomträngligt system av diffusa regler så framstår vi sjuka och arbetslösa som irritationsmoment. Media hjälper till i denna skapelse. Genom att skildra oss och Försäkringskassan utan den urskiljning som skulle behövas så har man förenklat bilden av oss till att vara inbillningssjuka, fuskare, på vårt sätt kriminella. Att vi skulle vara sjuka på riktig ex., är det ingen som skriver reellt om. Man beskriver jakten på oss i dagspressen, skriver lite om Försäkringskassans reaktioner på artikeln, men aldrig någonsin har jag tack vare en journalist läst om att Försäkringskassan självmant gått ut och bett om ursäkt för den felaktiga behandling de utsatt många försäkringstagare för.

Jag ville inte ta ordet i min mun för några år sedan, men idag har jag inget problem med det, faktum är att vi har apartheid i Sverige. Det har skapats en markant linje mellan dugliga och "odugliga" medborgare i landet. Vi som är sjuka och arbetslösa går då under titeln odugliga, för vi kostar ju Staten och samhället ofantliga summor pengar och är en allmänt mycket tärande sektor.

Till slut hamnar vi på socialen för att vi inte längre platsar i systemet och är så odugliga, enligt etablissemanget och drevet från Försäkringskassan. Hade det inte varit ärligare att säga: Du får klara dig själv för vi skiter i dig! Det är ju ändå andemeningen i dessa myndigheters sätt att hantera oss.

Och i denna karusell av lagar, paragrafer och systemskifte, och inte att förglömma människosynen så ska vi genom Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ledas in på rätta vägar så att vi inte är så dyra i drift längre och ges konstgjort framtidshopp i form av praktikplatser och nyfriskjobb förtäckta svartjobb.

Mitt allt i detta vågar jag knappt skratta längre, för någon infiltratör från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kan ju se mig, någon diskret spion som står och kikar in genom rutan i mitt vardagsrum.

Eftersom jag inte vet hur min framtid kommer att bli längre så vågar jag inte längre känna lycka, glädje, andlig frid, trots att våren är underbar därute och landskapet är så vackert!

Fy fanken för denna oro!

Av Linda Åberg-Luthman 08 maj 2009 12:35