Essike dessike leken går...

Fostermammans pappa skulle begravas och jag skulle vara med. På den tiden tog man farväl med vaka och en öppen kista. Jag undrade varför gamle David, som han hette, var så kall att ta i och låg så stilla. En fosterkusin som var hela sex år upplyste mig i nedlåtande ton om att David var på väg till Gud i himmelen. Men ute på kyrkogården började de sänka ner kistan för att skotta över den med jord. Jag minns ännu hur hysterisk jag blev. Vad jag hade blivit lurad! Vilken bluff! Inte kunde Gud få tag i gamle David nu, därnere?

Så uppenbarade sig nästa fasansfulla aning: Hände detta med alla människor? Att de dog och blev nedskottade i jorden. Gällde det i så fall mig också?

Tanken svindlade. Om alla måste dö så insåg jag att det inte var någon större ide att växa upp och bli vuxen, eftersom jag förr eller senare skulle bli nedskottad. Jag började lyssna mera aktivt på fostermammans samtal i den religiösa församlingen. De skulle tydligen slippa undan. Eventuellt talades det om vingar men om det var sig själva eller änglarna de menade var länge oklart för mig.

Jag bestämde mig tidig: Jag ska bli frälst! Ingen sexåring har legat på knä bredvid sin säng nätterna igenom med i ivrigare böner än jag. Men ju äldre jag blev desto mindre trodde jag på de där historierna om ett liv efter döden. Jag insåg med mitt förstånd att vi är en del av den levande jorden och att vi, liksom allt levande, lever vår utmätta tid för att sedan återgå till henne igen.

Jag ser definitivt jorden som en kvinna: En föderska.

Så länge man är ung och dessutom ingen släkt eller familj har att förlora, kan man vistas på avstånd från döden. Det hände några olyckor bland de människor jag umgicks med. Någon körde ihjäl sig och någon tog sitt liv. Men de stod inte så nära mig att jag behövde släppa in döden i mitt eget liv. Men den gjorde sig påmind. Och jag levde med en konstant dödsångest och sov bara på dagarna när det var ljust ute.

Så växte jag upp och fick en egen liten familj och den här gången var det min egen dotter som dog. Närmare döden kommer man nog inte. Förlusten av ett barn bär man med sig resten av livet. De är trots allt inte naturens mening att föräldrar ska behöva begrava sina barn. Ändå händer det väldigt ofta.

Nu har jag kommit närmare min egen död och plötsligt verkar döden smyga omkring, förklädd och i filttofflor, den finns runt omkring mig hela tiden och den verkar leka ta fatt och peka ut sina nästa gäster liksom på lek.

Det finns en underbar dikt av Nils Ferlin som jag tidigt lärde mig utantill. Den går så här:

Essike dessike leken går,
livet räknar och Andersson får
mitt för bröstet en våldsam knuff…
Essike dessike piff paff puff:
Petterson sviktar och famlar.
Essike dessike allt är gäck
essike dessike: Lundström väck!
Ingen vet när han ramlar.
Tåligt går döden med kratta och säck
utanför ringen och samlar.

Förr brukade jag liksom titta på dem som lekte lite på avstånd, men så är det inte mera. Under de senaste sju åren har jag nog mist de flesta jag en gång umgåtts med. Det har varit cancer och det har varit stroke. Det har varit ett hjärta som helt plötsligt bara slutat upp att slå. De yngre har omkommit i olyckor och några har begått självmord. Min favoritsyster Jag hittade några av mina systrar i mogen ålder har förlorat halva sin familj på några år och Den Käres lillebror och hans fru ligger båda för döden trots att de är så mycket yngre än Den Käre, som överlevt fyra av sina syskon nu.

Den Käre har mist så många att jag börjar ängslas för att han inte får någon begravning. Han är nämligen medlem i en kristen församling som heter Efraims Budbärare och de måste begravas av sina egna. Det är bara det att de senaste tjugo åren har Den Käre och en annan "kille" vid namn Bertil, födda -24, varit föreningens ynglingar. De flesta andra har varit mellan 80 år och döden. En var aktiv ännu när han fyllt 105 år.

När vår dotter dog var det Den Käre själv som var ”begravningsofficiant” som det heter. Det finns en yngling ännu kvar i församlingen på bara åttio vårar. Han har varit officiant åt fem stycken nu i vår och det var vid Bertils begravning som den käre fick den sista knuffen i ryggen. Han höll på att falla ner i graven rent bokstavligt och jag insåg att han inte borde ha varit med.

Svärdottern miste båda sina föräldrar helt oväntat med ett års mellanrum och de var inte ens gamla. Barndomsvänner till dottern som blir 40 år i år börjar dö i cancer även de.

Den Käre är ju sjuk sedan så lång tid, men även jag själv och min andra man Roland har börjat få de där otäcka sakerna - igenkalkade vener med kärlkramp och en riskprofil. Make nummer två har dessutom fått diabetes. Alla tre sitter vi här med våra medicinlådor och plockar med tabletterna. Har en av oss slut på det kolesterolsänkande eller på trombylen så lånar vi av varandra. Jag har inte börjat med medicinen mot förstorad prostata ännu, det räknar jag med att klara mig undan, och gubbarna skulle inte ta i mina antidepressiva tabletter med tång. Men annars liknar vårt badrum en filial till Apoteket.

Och nu ser jag inte de där som leker Essikke dessike på håll, nu känner jag att jag är med i ringen. Jag börjar känna lite lätta knuffar i ryggen ibland. Jag har snubblat till men kravlat mig upp och levt vidare. Den Käre har fått rejäla puffar där det varit väldigt tveksamt ifall han skulle kunna kravla sig upp igen, men det har gått hittills.

Även med rullator eller rullstol är man ju med i ringen. Essike dessike leken går… Den ringen hör nog till människans fundamentala villkor.

Dottern var med i en intervju i ”Vi Föräldrar” som kommer ut i maj, angående detta med mammornas graviditetsbekymmer. De ska vara duktiga på jobbet, sexiga hemma direkt efter förlossningen och ändå hinna med sina barn. Eftersom hon fått sina barn relativt sent livet är de här småbarnsåren med barnen någonting både hon och hennes man prioriterar högt. Som dottern säger: ”När man just fött barn borde fokus ligga på att må bra, vila, äta och amma.” Hon anser att det är tokigt att stressa tillbaka till sina arbeten och hetsbanta ner sig för att se sexig ut, och inte kunna ta en paus i livet. Hon avslutar sin intervju med orden: ”Jag tror på att allt har sin plats och sin tid.”

När jag läste upp det för Den Käre log han. Vi har ofta citerat ur bibeln för barnen. Som detta: ”Det finns en tid att födas och en tid att dö. En tid att så och en tid att skörda.” Dottern är lika mycket en hedning som jag själv, men hon har plockat upp den levnadsvisdom man kan hitta i de gamla skrifterna när vi läst högt för varandra, hennes pappa och jag.

Har jag försonat mig med döden? Nej, vi blir aldrig vänner han och jag. Men jag har insett att man måste finna sig i att leka med i ringen, för det är en del av detta att leva.

Av Sunny Börjesson 07 maj 2009 14:41