Jag är inte bitter!

Vi valde EU-moppen för att ta oss till hembygdsgården den 1a maj, där en jättelik rishög vid Värmelns strandkant hade arrangerats. Valet av fordon visade sig vara ett klokt beslut, eftersom det inte fanns parkeringsmöjligheter för en enda bil till.

Maja och Moa, mina två Shih-tzu, fick för en gångs skull inte följa med. De skulle ha fått intressespader i folksamlingen och hälsat omkull vartenda raglande småbarn. De blev kvar hemma och fick i uppgift att vakta mina tre nya par sommarskor i hallen, en uppgift de tog på stort allvar.

När jag redan ett dygn efter skoleveransen behövde beställa likadana nya skor, så upplyste butiken mig vänligen om att de redan skickat skorna och raderade min nya order. Så, nu är jag skolös tills butiken förstår innebörden i mitt förklarande svar: "Hund skor ensam hemma varken sula eller klack."

Brasan skulle fjuttas på klockan 20.00, men i lokalbladet ville man att folk skulle samlas redan en halvtimme innan. Det var tjockt med folk. Varje år tror vi att vi ska springa på en massa kända ansikten, när det är lokala evenemang. Men det gör vi inte. Jag stod bredvid majbrasan i 30 minuter och bjöd ut mig, utan att en kotte kände igen mig och tog kontakt. Jag kände inte igen någon, jag heller. Många har blivit oigenkännliga under alla år. Men det är förstås inte hela sanningen.

I min hembygd finns numera så många sommarstugegäster och inflyttade utifrån, att "urbefolkningen" har blandats ut. Andra har flyttat därifrån för gott, men en del är så kallade hemvändare och har kommit tillbaka både med importerade partners och barn.

Nya generationer sprider sig, som man inte sett växa upp på nära håll. Därför kan jag vare sig lokalisera dem, eller lista ut vilka de är. Skolkamraters barn, som idag är tonåringar och vuxna barn... med sina barn.

Sedan har vi den naturliga avvecklingen också. Gamla och andra byoriginal som är borta idag, men som utgjorde den "äkta" ortsbefolkningen, så som jag kommer ihåg den. Jag kände ingen gemenskap längre.

- Titta, där är i alla fall Axel på Sandbol, utbrast jag igenkännande.
- Nä, sa bredvidstående granne, det där är sonen - Arne.

En Axel-kopia med typisk gubbmage, bonnstövlar och noll hår. Han var ingen smal yngling med jeansjacka och änglahår längre.

Det var över huvud taget inte mina barndomsvänners föräldrar jag kände igen, när jag väl gjorde det, utan det var klasskamraterna själva. Föräldrarna var istället de där små och grå med basker, som gick bakom. I bästa fall.

Frustrerande!
Mina jämnåriga har blivit gubbar och tanter. Hur gick det till? När hände det här?

Vi frustrerades över annat också. Ingen tände majbrasan, någon gång. Vi stod där och frös, väntade och drack för dyr sockerdricka i två timmar, utan att brasvakten fick vare sig arslet ur vagnen eller fart på brasan. Hur svårt kunde det vara? Till slut tog jag fram tändaren och tänkte gå fram och tända på brasan själv, men jag fick inte för grannen.

Det mörknade på. Folk började tröttna och folkhopen tunnades ur. Vi åkte besvikna hem. Grannen också. Precis när vi kommit innanför dörren, så fick vi ett MMS med ett foto på majbrasan, som plötsligt stod vacker i höga lågor. Det gör mig förbannad.

Åtminstone har vi brasan på bild. Någon annans bild. Men eftersom den ser ut som alla andra majbrasor ser ut, så hänvisar jag till alla andra bloggars jävla majbrasor och skiter i att publicera någon bild över huvud taget.

Vaddå bitter? Jag är inte bitter. Jag är bara förbannad.

Av Isabella Mendrix 06 maj 2009 12:11