Arctic Canoe Race - en paddeltur på gränsen #1

Det är inget problem att paddla långt, om det inte vore för en sak – träsmaken. Vi hade i och för sig givit oss in i tävlingen helt införstådda med hur vi skulle komma att känna oss i rumpan redan efter tio kilometer, vi hade till och med genomfört tävlingen året innan. Då hade vi paddlat 54 mil och kommit ned på en femteplats. Väl i mål så tog jag och E i hand på att aldrig mer göra om det vi nyss gjort, men efter två veckor då träsmaken i rumpan försvunnit hade vi börja planera för nästa års träning. Vi var överens om att vi behövde en smalare kanot, reglerna i den här tävlingen var sådana att det endast fanns en maxilängd angiven. Men även om vi kunde träna oss i att paddla i en smalare och rankare kanot, så måste den ändå vara kapabel att kunna paddlas ned för forsar med hög svårighetsgrad.

Arctic Canoe Race ACR anses vara världens längsta kanottävling. Man startar på sjön Kilpisjärvi precis vid Treriksröset och går i mål 54 mil och sex etapper senare under järnvägsbron mellan Tornio och Haparanda. Man följer gränsälven mellan Finland och Sverige från dess källflöde på tundran där Sverige, Norge och Finland möts, Könkömä å ner till Karesuando. Fortsätter Muonio älv ned till Muonio och Kolari, sedan ansluter Torne älv med massor av vatten från Kebnekaisemassivet och fortsätter ner till Pello. Från Pello till Aavasaksa och sedan slutligen den sista etappen från Aavasaksa till målet i Haparanda/Tornio.

Den allra största delen av sträckan består av stilla vatten, därför behöver man en kanot som är extremt snabb. Från Kilpisjärvi ner till Haparanda Tornio faller det ca 450 meter, så där finns en och annan fors mellan sträckorna med stilla vatten. De svåraste forsarna möter man i första och sista etappen, där det finns forsar som når svårighetsgrad 5. Därför behöver man även en kanot duglig för forspaddling. Följden blir att de flesta väljer en så smal kanot man överhuvudtaget tror sig kunna paddla ned för forsarna, och chansar på att det skall gå bra. De som väljer en stadigare och mer forskompetent kanot har därigenom avstått chansen till seger.

Vi hade fått Pelle, som börjat tillverka kanoter, att göra en kanot speciellt till mig och E. Den var smalare än den vi hade året innan, den var rank, däckad, hade låg vattenlinje och var helt byggd i kevlar. Vi paddlade i kanadensarklassen och använde en teknik som kalls för "power-paddling". I stället för att som brukligt paddla en kanadensare knästående, satt vi med benen framför oss som i en kajak. Vi hade också kortare paddlar än brukligt, dessutom var bladen vinklade framåt från skaftet. Vid traditionell paddelteknik i en kanadensare så paddlar man mest på en sida, och styr kanoten med att avsluta varje paddeldrag med en styrning. Vi bytte sida, oftast vid vart åttonde paddeltag och tog inga styrtag utom i forsarna, utan styrde genom att i stället luta kanoten. Den teknik vi använde oss av har visat sig vara mer energieffektiv vid sträckor på över cirka 30 kilometer.

En detalj om hur viktiga även små detaljer är på långa sträckor är att vi förstå året hade paddlar med granstomme som vägde 500 gram styck, nu hade vi paddlar där granvirket var ersatt med abachi, som gjorde att vi fick ned vikten till 350 gram. På 54 mils paddling blir det tio ton mindre att lyfta.

Klockan tre sköts då startskottet med gevär på sjön Kilpisjärvi. Eftersom man den första dagen har 13 mils paddling framför sig så blir inte starten så våldsamt intensiv. ACR är lite som Wasaloppet, där det finns de som paddlar fort och vill komma först fram och de som deltar som motionärer.

Vi var sju kanadensare som bildade en tätklunga, det var jag och E, det var våra svenska konkurrenter Nils och Emil, det var två finska par, där var även två engelska par och ett tyskt. Det blev ganska snart tydligt att inget av de andra deltagande paren aspirerade på en seger.
När vi började närma oss utloppet av Kilpisjärvi så blev det lite oro i vår klunga, det allra första forssträckan är för grund för att kunna paddlas, därför får samtliga springa förbi den 800 meter över en blötmyr. Vi ryckte lite för att komma först till upptaget, ingen var intresserad av att svara. Vi kom först dit, vi paddlade med full fart upp på myren så att jag kunde kliva av direkt på myren, jag gjorde ett snabbt ryck och E var uppe på myren han också. Vi kastade snabbt upp vår kanot på ryggen och sprang som älgar nedför myren. Vi var glada för att Pelle kostat på vår kanot kevlar, så att den endast vägde 20 kilo. Vi var snabbt förbi myren och fortsatte paddla. Vårt ryck kom egentligen alldeles för tidigt för att vara seriöst menat, de andra skulle komma att paddla ikapp oss, men det skulle kosta dem kraft.

Det hade varit högtryck veckorna innan, därför var vattnet i Könkömä å lågt. När vi nådde den första paddelbara forsen såg vi att vattnet var lägre än då vi rekat forsen tidigare på vägen upp till Kilpisjärvi. Där fanns en inledande svårighet där man kunde välja att gå mellan två stora stenar och sedan utför ett litet fall, eller så paddlade man bredvid i extremt grunt och stenigt vatten. Vi hade provpaddlat innan mellan de två stenarna och valde därför den vägen. Jag kom in fint mellan stenarna men när vi gick ned i det lilla fallet efter stenarna så slog vi emot botten med fören, rejält. Sedan kom vi förbi.

Vi fick paddla själva länge innan någon hann i fatt oss, vårt ryck innan första forsen hade varit lyckat. Innan dagens längsta fors Lammaskoski, som är över fyra kilometer lång, hade Nils och Emil lyckts paddla ifatt oss, medan de andra var lång efter. Mera för att de hade en sådan respekt inför dagens distans än att de var trötta. Egentligen var inte Lammaskoski något problem, ändå lyckades vi slå runt vid ett relativt enkelt parti, vi hade varit för okoncentrerade, och så låg vi där i vattnet. Vi förlorade just ingen tid, på 3 minuter var vi tillbaka och paddlade i kanoten. Men vi förlorade en massa prestige, vi såg Nils och Emil glida förbi oss och se retsamt nöja ut. Till råga på allt stod det TV-team som skulle följa oss och ett kajakpar under tävlingen och filmade precis där. Vår vurpa skulle komma att visas i TV, som inslaget närmast innan Kalla Anka på julafton. Alla får sina 15 minuter, jag fick mina som kanotklant.

Varje dagsetapp innehåller ett obligatorisk lunchuppehåll på 20 minuter, första dagen så är uppehållet precis innan den svåraste forsen Pättikikoski, då har man paddlat 70 kilometer.

Vi hade fått en skada på vår kanot, antagligen i fallet där vi slagit i botten. Vi hann inte laga det, utan fick prova med att lägga på silvertejp. Senare fick vi göra ett svårt val, eftersom vi redan hade en skadad kanot och vattenståndet var så lågt valde vi att utnyttja möjligheten att springa förbi Pättikikoski, fastän det då kostade oss 20 straffminuter. Det var ett svårt val men vi ville inte riskera att bli utan kanot och därmed tvungna att bryta.

Långa sträckor meandrade Könkömä å över myrar där vattendjupen ibland bara var ett par decimeter. Det grunda vattnet bromsade vår kanot en hel del, att komma in på så grunt vatten från djupare är som att paddla i sirap. Dessutom visade det sig attvår akutlagning av kanoten med silvertape inte höll tätt. Vår kanot blev mer och mer framtung, vilket även bromsade oss. De sista milen in till Karesuando var väldigt sega och tröttsamma. Vi kom inte en meter närmare Nils och Emil framför oss. Vi hade sett de stora masterna vid Karesuando i över en mil, men slutet gick på myrmark och ån slingrade sig i de mest omständiga bukter. Läckaget hade tvingat oss att tömma knoten två gånger, vilket vi passat på att göra då vi passerat sandbankar så grunda att vi varit tvungna att gå ur kanoten och dra den förbi.

Till slut syntes kyrktornet i Karesuando. Vi slog på en tempoökning den sista biten, mest för att vi inte ville visa de som såg oss i vilket uselt skick vi egentligen befann oss. En signal från en portabel mistlur angav att vi var i mål. Vi paddlade mot bryggan där vare sig jag eller E tog oss ur kanoten, vi fick rulla ur sidledes.
Jag sa till E att ”jag paddlar inte en meter till om jag inte får en öl”, vilket E tycke var fullständigt rimligt. Jag köpte några folköl i butiken och så gick vi in i bastun.

Bastun var självklart en riktig sauna, vedeldad och med ett stort vattenmagasin. När vi kom in satt redan några finnar på översta laven. Det är något med det finska sinnet som gör att om ett gäng finnar sitter i en bastu och hör att där finns någon annan som pratar svenska, så infinner sig genast ett tyst samförstånd dem emellan. En snabb blick och så börjar man "koka svensk", är det inte hett redan så blir det. Finnarna på den högsta laven dör sedan hellre än de går ur bastun innan en svensk gör det. Jag och E som kunde ritualen från året innan lät dem hållas, vi drack våra öl, lät den goda värmen mjuka opp våra muskler och började så smått ställa in oss på att morgonen efter åter vara på startlinjen.

Läs hur det slutar i "Arctic Canoe Race - en paddeltur på gränsen #2".

Av Leif-Arne Undvall 27 mar 2009 12:35