Västbanken: Hebron Blues

Varje dag slås jag över hur komplicerad situationen i Hebron egentligen är. Man kan inte fråga sig annat än hur det blev så här, hur kunde allt gå så snett? Samtidigt överraskas jag varje dag över palestiniernas överlevnadsförmåga och bosättarnas överlägsna tro på sig själva och deras sak. Man försöker att leva så normalt det går. Vad som är normalt får en helt annan mening i denna kontext.

Men här har det nog aldrig varit normalt enligt mina normer. Det är det anormala i Hebrons vardag som skapar stadens normalitet. Det kan inte undgå någon här att det är något fundamentalt fel med denna plats, sen får platsen vara hur helig den vill. Det som sker här varje dag strider mot all internationell lag och rätt. Vad som är rätt eller fel får en helt ny mening i här i Hebron. Folkrätten och varje enskild människas unika värde har fått ge vika för extremism i religionens namn. Trots det finns det nog ingen plats som inte är någon människas hem. Hebron är inte direkt någon turistort, även om det alltid verkar stå en turistbuss utanför det judiska centret. Egentligen är Hebron en ganska sorglig syn.

För hur skulle du känna om det första du såg varje morgon var ett vapen? Tror aldrig i hela mitt liv jag har sett så många vapen som i Hebron, på soldater och på civila, på palestinier och på israeler. De som rest mycket i regionen brukar säga att man snart vänjer sig men jag tror aldrig att jag kommer att göra det. Detta är så fel som det kan bli, och situationen är därefter. Att behöva växa upp i skuggan av vapen kan aldrig vara bra, oavsett om du är palestinier eller israel. Du lär dig ganska snabbt att vapnet på personen oavsett om denna bär uniform eller inte, är där för att skydda dig eller för att användas emot dig.

Alldeles för mycket blod har flutit i Hebron genom i historien, känns ibland som hela staden lever på gamla oförrätter. Jag kan omöjligt känna till alla dessa, men jag vet vad det är jag ser, vardagen och ögonen jag möter talar för sig själva. Hebron är långt ifrån Bullerbyn och melodifestivaler, bara några mil ifrån Jerusalem, men varje gång jag åker hit känns det som jag färdas sekel tillbaka i tiden. Undrar många gånger om vi ens har lärt oss något av historien, eller är det så att jag lever historien nu? För varje klarhet man kommer till, öppnar sig nya dörrar av komplikationer. Hebron är overkligt på något sätt, som en låtsasvärld så långt ifrån det som är både Palestina och Israel. Hebrons speciella dynamik bidrar till en närvaro av en ständig underliggande ondska jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Det som skrämmer mig mest är den hopplöshet som verkar råda. Men den kanske bara är jag som tänker så, de flesta här verkar ha fullt upp med att leva ett så "normalt" liv som möjligt. Hebron är en av de heligaste platserna inom judendomen och islam, en plats värd att kriga för, det var hit som Abraham en gång tog Sara. Jag tror knappast han skulle ha gjort detsamma idag.

Läs mer om Markus Hailes uppdrag i Hebron, och fler av hans texter här.

Av Markus Haile 23 mar 2009 10:07