Sanningen om Slas?

Jag vet inte särskilt mycket om människan Stig ”Slas” Claesson. Man har förstås hört ett och annat. Att han reste en del, var torsk på boxning och sprit, hade ett avigt humör och arbetade stendisciplinerat varje förmiddag i sin ateljé/skrivarlya. Som författare känner jag honom däremot väl. Jag började läsa honom redan i tolvårsåldern. Han är briljant med sin släpigt kvicka och suggestiva stil, den torra humorn och råa hjärtligheten. Det går ett slags nordisk melankoli genom de fler än åttio böckerna.

Illustratören och bildkonstnären Claesson har aldrig riktigt intresserat mig. Det är orden, berättarkonsten, som fängslat och roat.

Ett år efter hans död i januari 2008 släpper sonen Nils självbiografiska ”Blåbärsmaskinen” med pappa Stig i centrum. När jag hörde talas om den här boken i höstas fick jag en dålig smak i munnen. Inledningen befäster misstankarna. Det här är en bitter och svavelosande uppgörelse. Slas framställs som en feg missbrukare och manipulativ patriark, besatt av filmen Gudfadern och en illa dold vurm för maffian.

Nils skriver medryckande, man sugs in i texten och vill inte sluta läsa, man snaskar i sig. Efter ungefär halva boken börjar man inse att ”Blåbärsmaskinen” är mer än en sons tillbakahållna vrede som spytts ut på papper. Bakom och runt omkring konstnärsmänniskan och rohypnolknapraren finns andra människor, medberoende människor, och ett land, ett 60-tal som följs av fyra decennier. Det blir till slut en tidsresa in i 2000-talet och det slutgiltiga förfallet, hemtjänsten, de nerspillda kläderna och cancern.

Även om Slas tecknas med hård, oförsonlig penna och kanske att han var just hård och oförsonlig som person lyser det humoristiska och tilltalande igenom ibland. Det är lätt att känna igen sig i Slas sunda skepsis mot myndigheter, staten och institutioner över huvud taget. Han spatserar runt naken på sommarstället, huden är som läder av solen, han flår gräset med lie och talar högaktande om kroppsarbete med sin son som då bara är en liten pojke.

Vi nutidsmänniskor jobbar för lite med kroppen och är för lite ute i friska luften. Där blir Slas bondeideal ett föredöme.

Nils Claesson f. 1958 är känd på egen hand som konstnär och filmskapare. Han var med och startade tidskriften ETC på 80-talet och har haft flera utställningar hemma och i Europa.

”Blåbärsmaskinen” är naturligtvis spännande läsning för en Slas-fan som undertecknad, men att det skulle vara en finkänslig uppgörelse som baksidestexten gör gällande, forget it! Det här är den kuvades revansch. Att man blir rörd till tårar av slutscenerna är en annan sak.


Författare: Nils Claesson
Titel: Blåbärsmaskinen
Förlag: Ruin

Av Stefan Whilde 05 mar 2009 11:18