Den existentiella smärtan

Dagen idag är obeskrivligt vacker. Den är början på en tid som jag varje år misstänker aldrig återkommer. Vinden ligger och sover mellan fårorna i den höstplöjda skånska myllan, solen lyser lite disigt trött över en molnfri himmel, snödroppar och vintergäck prunkar, så gott de kan mellan lite kvarvarande snö och fåglarna flyger mellan träden och sjunger om svunna tider. Våren börjar närma sig och det surrar av energi i varje brunt grässtrå. Jag njuter och sätter mig med en rykande kopp kaffe på yttertrappan och kisar ut över allt det obeskrivligt vackra.

Tankarna jag haft de senaste dagarna letar sig ändå fram och landar till slut med en duns som förkunnar att jag måste ta tag i dem. De handlar om den existentiella smärtan vi alla kan känna ibland, och den smärta som inte kan tas bort av två stycken alvedon. Den som får oss att känna oss ur balans och som i slutändan kan vara förödande för oss om vi inte lär oss att känna igen den, ta till oss den och sedan släppa den fri.

Själv sitter jag med en existentiell oro över ett val jag måste göra, och som helst skulle varit gjort redan igår. Det är ingen smärta, men mitt beslut kommer att påverka mina nästa år och det handlar om vad jag prioriterar i livet. Ska jag gå en karriärsväg som säljande sjuksköterska eller ska jag fortsätta med det jag uppskattar; att arbeta på golvet och att skriva. Vad vill jag med mitt skrivande och är jag tillräckligt bra för att ta mig vidare från obetald skribent på nätet till ett bokmanus? Eller ska jag satsa på att bli regionchef med allt det arbete och engagemang det innebär? Det ger en oro innan jag tagit ett beslut, men som lägger sig när jag funderat färdigt.

Sonen som är snart sexton år gammal halkade på nysnön i lördags och vi tillbringande halva natten på akuten med fyra blå fingrar och en bruten tumme på höger hand. Den fysiska smärtan överglänste allt och jag försökte skynda på pillrens väg från medicinskåpet så jag slapp se hans rynka mellan ögonen och slapp höra hans tunga andning. Med höger hand i gips försöker han nu bli av med svullnaden och bemästra smärtan som sakta hittar sin väg från det fysiska till det existentiella. Han kan inte skriva, inte träna fotboll, inte spela dator och inte åka moped på cirka fem veckor vilket sakta går upp för honom. Han kämpar på med duschning och vax i håret medan jag åter igen knäpper hans byxor.
Vi vet alla att det är övergående, men för en femtonåring är fyra veckor nästan som en livstid och jag ser hur han lider inombords. För honom är smärtan reell även om utomstående kan tycka den är överdriven.

Till slut har vi den ultimata existentiella smärtan som visar sig när livet börjar ta slut. Den kommer när döden skymtar bakom knuten och letar efter en hand att hälsa på.
Ett tydligt exempel på detta är en patient jag kommer ihåg. Hon förstod att hon var döende men att förstå och ta till sig är två olika saker och när dagen kommer när man ser den skymta kommer paniken. Den visar sig i motorisk oro och frustration med en svag kropp som vill upp ur sängen och sedan ner igen. Ut på toaletten, gå omkring fastän benen är för svaga ner igen osv. I det läget är det en stor risk att man får för mycket smärtstillande medel, för att döva smärtan. Den smärta som personen känner kan inte botas med morfin utan den behöver annan medicin. Denna kvinna hade fått lov att ge sig själv smärtstillande hon var hemma och hon hade väldiga problem med kräkningar som påverkade hela hennes dag. Hon kräktes från morgon till kväll och till slut frågade jag henne om det inte var så att det var oro hon kände. Det är inte alltid lätt att ta upp den sista fasen av livet för många har kämpat i många år för att besegra sin sjukdom, och när slutet är nära har de byggt upp ett försvar och en integritet som är massiv. Någonstans landade min fråga i rätt tid och hon accepterade min oro för henne. Jo, hon kände panik och ångest. Ångest över att inte kunna andas ordentligt och jag fick läkaren till att skriva ut lugnande medicin till henne. Om hon kunde känna att oro försvann trodde jag att hon skulle kräva mindre smärtstillande vilket i sin tur skulle avhjälpa kräkningarna.
Det föll väldigt väl ut och hon kunde ha några sista lugna dagar innan hon tog handen som sträcktes ut mot henne.

Vi är ofta rädda att konfrontera den existentiella smärtan hos våra medmänniskor. Vi går in på ett minerat område där de kan börja detonera utan att vi vet hur vi ska hantera det. Samtidigt kan det vara en befrielse för den andra människan att någon vågar verbalisera de känslor man kanske inte alltid själv har koll på. Om vi bara utgår från oss själva är vi oftast på rätt säker mark. Hur skulle vi vilja bli bemötta och i nästa steg sedan känna in oss på den andra människan. Balansgången är inte alltid så lätt, men det är viktigt att stanna upp och se en annan lösning än smärtstillande mediciner. Den existentiella smärtan har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det oroliga är att den lätt triggar vår egen oro och ångest, och är vi beredda att konfrontera den?

Oftast kommer vi över den existentiella smärtan men när den är där är den något som vi behöver hjälp med. Vi behöver få vara små ett tag för att finna kraft att gå vidare när smärtan släpper.

Av Birgitta Stiefler 24 feb 2009 11:32