Jag hoppas att jorden gör sig av med oss

Jag går en promenad genom stan och börjar fundera på jorden, naturen, "vår" värld. Vi har verkligen tagit fasta på det där med att den är vår, eller hur? Människans. Allt runt omkring finns till för att behaga oss, naturen får små plättar här och var där vi tycker den passar in, där den kan tillfredställa oss. Trädgårdar och parker, en liten rund plätt i en rondell. Den är ju fin att titta på, naturen.

När ska vi inse att vi lever här på lånad tid? Att vi är gäster på denna jord? Så är det ju, om en plats funnits väldigt lång tid innan man kommer till den och förhoppningsvis kommer finnas där lång tid efter att man lämnar den så är man ju på besök. Jämför det med att någon är vänlig nog att låna ut sin lägenhet, vad gör vi då? Jo, vi river väggar, möblerar om och smutsar ner. Gör det obeboeligt för nästa hyresgäst. Bara för att vi kan, för att vi vill göra det som passar just oss, hyresvärden säger inget - den kan ju inte.

Människan behöver konsekvenser för att låta bli att göra saker. Därför har vi poliser som säger ajabaja om man stjäl något från någon, eller behandlar en annan människa illa. Därför tar vi väldigt god hand om våra egna saker, våra vänner. Annars kanske de går sönder eller slutar umgås med oss. Vi utger oss för att vara så väldigt smarta, ändå är vi så dumma att det måste finnas lagar och konsekvenser för att vi ska låta bli att göra det som är fel.

Naturen är vår partner som funnits där i vått och torrt, försörjt oss med mat och husrum och vi tackar den genom att sparka på den. Men naturen har tyst tagit emot, några brutna revben men den har fortfarande kunnat stå. Nu börjar det bli ändring på det, naturen ligger på marken och flämtar efter andan, det kommer blod genom munnen, den gråter stilla. Vi börjar förstå att den riskerar att dö, att vi inte kan sparka på den längre så vi försöker skära ner på det, vi försöker behandla den lite bättre. Och varför? För att vi vill naturen väl, för att vi inser hur illa vi gjort den? Nej, för att vi inser att dör naturen kommer vi inte få mat och husrum längre. Vi dör, vår största skräck. Vi vill fortfarande att den ska betjäna oss, vi vill att den ska ta så mycket skit den bara orkar. Men när den inte orkar mer skär vi ner, för vår egen skull.

Jag är inte bättre själv, jag gillar storstan och utnyttjar naturen precis lika mycket som andra. Jag försöker att inte tänka på det för det gör mig ledsen, jag får dåligt samvete. Men jag hoppas att naturen lyckas göra sig av med oss människor innan det är för sent, för då kanske den inte behöver gå under. Så sett kanske jag inte är som alla andra, jag tycker nämligen inte människan är speciellt viktig. Vi är dömda att missbruka alla möjligheter vi får och jorden skulle må mycket bättre utan oss. Tänk på saken innan ni dömer ut mig, tänk bortom ert liv och era nära och kära, tänk på hur människor behandlar sig själva och allt runtomkring. Tänk på hur världen skulle se ut utan oss.

Av Lise Lindgren 16 feb 2009 20:21