Hur mycket dumhet finns det inte i vår verklighet?

Är du riktigt "nykter"? Man ska göra något litet varje dag som gör att man känner sig kompetent. Det gör jag. Jag går upp varje morgon till ingenting. Har blivit sjuk av min sjukskrivning. I bakhuvudet klingar rösterna som säger till mig hur tacksam jag ska vara för allt jag har. I alla dar.
"Du måste visa lite ödmjukhet inför sakernas tillstånd här i livet."
Hur ska jag kunna det när misströstan och frustrationen har tagit ett steg över min tröskel?
"Aja, baja, där går gränsen. Du måste ju komma igen sen, eller hur?" Jag lever i en bomullsvärld där bomullen blivit grå och gulnad, dammpartiklar virvlar runt tussarna så fort jag rör vid dem.

Är du riktigt "ärlig"? Nej, jag sköter inte om min kropp och jag undviker inte droger. Mest sitter jag i köket och skriver. Kylskåpet står väldigt nära. Inne i skåpet finns Himmelriket och Helvetet, tänk om jag hade lite plommon.

Mat, mat, mat. Prat, prat, prat. Samhället finns utanför. Tjat, tjat och gnat! Alla ska pressas in i mallen. Men det går ju inte! Jag är för tjock! Benen bär mig inte och höger knäskål ser ut som en väldigt ljus vetebulle. När jag går krasar höften som ett grustag på mig. Det är inget rikt liv. Jag tjänar ingen bonus på att göra som jag gör. Och runt omkring mig finns andra som dör. Den positiva tankens väg är väldigt skör.

Ute i realiteten har samhället kommit till puberteten. Politikerna har blivit gaggiga gubbar och gummor, som barn på nytt. Det ena idiotiska förslaget efter det andra. Låt oss inte glömma att dessa politiker är folkvalda. Valda av oss. Vad säger det då om oss? Är vi vid våra sunda vätskor? Politikerna och media medverkar aktivt i en fördumningsprocess som har smittat ner hela befolkningen. Hellre än att tänka, fundera, ifrågasätta så sjunker man ner i tv-soffan och låter sig överraskas av medelmåttor som står i en kohage långt ute på landet och kastar koskit på varandra, medan en annan kanyl, förlåt - kanal - har final med glitter och glamour. Genomgående är medias självsanerande föryngringsprocess. Vi kan kalla det kalhyggen på ren svenska. Den resultatfixerade ekonomin styr. Livserfarenhet och ålderdom skyr. Vik hädan! Vi som är nånstans i mitten får börja gömma ålderstecknen som motståndsmän/kvinnor i en krigssituation. De grå hårstråna och klimakteriet får stryka på foten. Pensionsutbetalningarna blir som en kodremsa från snabbköpet med utgångsdatum.

På grund av konsumtionssamhället tänker vi inte, våra hjärnor är smärtfritt avskärmade från verkligheten och vi "ror ut från land" utan vare sig flytväst eller ankare. I hemmets lugna vrå gömmer vi oss och tröstäter, tröstsuper, självömkan och tar ett par piller till. Datorn blir vår ende vän och telefonen enda linjen ut till nuet. I soporna ligger alla våra tappade lustar. Vi kommer inte ihåg när vi offrade oss själva. Kruxet är att vi inte kommer ihåg. Det är den springande punkten. Vi glömmer för lätt och går vidare i våra sjumilastövlar. Oftast gör vi om samma misstag, utan några som helst svårigheter. Vi gör det bara.

Hemma sitter vi och undrar om det finns ett liv efter detta. I kyrkan sitter de andra och törstar efter Den Sanna Tron. Alla längtar efter lugn och ro i den svårsmälta djungeln som kallas vardag.

I naturen växer sophögarna, det sista och viktigaste beviset för att vi en gång lät oss luras av de så vackert kallade marknadskrafterna. Ett etablissemang av mer bemedlade köpmän, nasar och knallar. De har slutat knacka dörr för länge sedan, de finns redan hos dig, i din dator. När du startar den får du ta risken att förlora. Vilket du oftast gör. Om inte så kan kronofogden komma att upplysa dig om det. Om det går så långt...

Det finns två kategorier av människor på vår planet. De som aldrig bekymrar sig om pengar och de som ständigt gör det. Det enda jämställda i detta är att alla måste klara av sin vardag. Det spelar ingen roll hur mycket pengar och rikedom du har. Du kan bara dricka en liter mjölk åt gången, äta en smörgås och röka en cigg.

Har du glömt vad visan förtäljer så kan jag påminna dig: "Du kan ingenting ta med dig dit du går..." Din villa med tio rum och kök får inte plats i kistan, men det finns säkert tio hemlösa som skulle prisa ditt minne varje dag om du ställde ditt hus till förfogande efter din död. Det känsliga och estetiska sinne du utvecklat skulle bli alltför skadat om du mot förmodan skulle stöta ihop med en hemlös jäkel därute i det verkliga livet. Du kan ju inte uttala dig om den hemlöse. Du vet inte vem han eller hon är, inte jag heller. Kanske det är han som byggde huset, som ett kärleksbevis till sin fru, som du bor i nu? Allt är kanske förgängligt. Kanske...

Mina funderingar kan te sig ganska banala kanske men en sak brukar alltid återkomma. Hur mycket dumhet finns det inte i vår verklighet? Det är ointelligent att starta krig och ännu mer ointelligent att genomföra dem. Prestigen laddar vapnet och i andra änden framför mynningen står en människa som får sätta livet till för att inte Prestigen ska gå förlorad. Bakom Prestigen står en hel vapenindustri laddad till tänderna med pengar, kunskap och intolerans. Ivriga att göra slut på veckoransonen. "Veckopengen" som skulle kunna utplåna allt vad svält, nöd och orättvisa heter. Det handlar om kontroll och om att förlora den. Prestigen hurrar! I länder runt om i världen sitter de förmögna i sina stora borgar och är totalt oförmögna att se den skada som skett. Kriget tar stora bett i mänsklighetens spröda kaka. Kunskap är makt, det enda botemedlet.

Lära för livet. Vad är det vi ska lära oss? Till vilken värld kommer vi med vår nyfikenhet och kunskapsiver? Det oskyddade och försvarslösa barnet med sin glädje och öppenhet, livet tar ett stadigt grepp om dessa små. Barn kommer till världen i skaror men varför har fortplantningen blivit ett självändamål? Vuxna som inte alls begriper, sätter de här små liven till världen utan att egentligen veta varför. Det ska bara vara så. En del skaffar hur många barn som helst. Andra får slita för att få ett enda och ibland dem alla går de som aldrig får. De måste leva ett liv utan barn. Att kanske förvandla något som upplevs meningslöst till något meningsfullt. Hoppfullt. En ändå-känsla. Vi är ju så lyckliga? Vi som inte har? Andra kan ändå finna sin sinnesro. Tro. Man är inte utdömd för att man inte skaffar barn. Du tillför ditt bidrag i samhällets väldiga kvarn.

Ja, till och med du som sitter där i köket och skriver med kylskåpet alldeles för nära, på tok för nära. Ja, just du!

Av Linda Åberg-Luthman 12 jan 2009 13:56