Vek i kroppen men stark i sinnet

Jag mår ganska bra då jag ligger i min säng med huvudet på kudden. Då tänker jag klara och nästan smarta tankar. Jag liksom sammanfattar mitt liv som bjöd på mycket bra och mycket dåligt.

Men går jag över Röda Torget här så blir tillvaron allt dimmigare innan jag når butiken.

När jag går mellan hyllorna för att få min mat blir tillvaron allt gråare, jag ser allt sämre på grund av syrebrist. Får jag ligga en stund så ser jag bra igen. Men alla jag möter är så vänliga emot mig! Även de jag inte känner igen. Tack ska Ni ha!

Det är inte att tänka på att fylla två kassar och gå hem, orken är slut. Det krävs fyra hjul för att få hem maten och mig. "Gammsaaben" får hjälpa mig även korta sträckor.

Jag gick till doktorn för två år sedan för jag hade fått allt sämre kondition och drastiskt ökat i vikt. Doktorn lyssnade på mitt hjärta och ropade till - jag måste genast åka akut till Hjärtkliniken med ambulans. Jag får inte plats i någon ambulans sa jag… ingen orkar lyfta mig heller. Jo det finns stora ambulanser med tre mans besättning, det vet jag, men de kommer inte bara för att jag anropar.

På något sätt tog jag mig till kliniken där jag omsvärmades av hjärtspecialister av olika klädfärg. De fann genast att jag var i så usel form att de tippade omkull mig på en sjukhussäng, där jag fick ligga i fyra dygn med en massa sladdar inkopplade. Så fort jag försökte gå på toa kom de stormande, de hade totalkoll på mig. Det var en fantastisk upplevelse.

Försedd med tre sorters mediciner fick jag åka hem och jag försökte läsa i mina anhörigas ansikten vad doktorn sagt åt dem. Sannolikt det samma som han sade åt mig. Det var verkligen bistra bud. Jag beslöt mig för att försöka leva ett år till men nu har det gått minst två. Jag känner mig både bättre och sämre än för två år sedan - jag är ju subjektiv. Jag har liksom svimmat av vid några tillfällen, kanske små "proppar", men piggnat till igen. Jag är så glad över att jag kan skriva, för så mycket annat kan jag inte.

Mitt hjärta går på tok för fort, trots dämpande medicin. Trots det pumpar det inte tillräckligt med syresatt blod. Hjärtats två kamrar samarbetar dåligt, de flimrar. Därför är jag så väldigt trött trots att jag bara är 69 år. Känner mig pigg som en dålig nittioåring! Jag är trött i huvudet och trött i bena. Jag är ofta för varm och lika ofta för kall. Jag måste ha fel på termostaten! Jag vaknar ibland för att jag fryser om fötterna, men lika ofta är jag för varm. Blodcirkulationen verkar vara lite ojämn. De gav mig tre elstötar på Kliniken - men inte hjälpte det. Trots att det stod ett flertal vitrockar omkring mig som skulle läras upp. Dr Lars var uppenbart ledsen då han meddelade mig - resultat noll.

Ja bäst mår jag då jag ligger i min säng och begrundar tillvarons gåtor. Men där kan jag ju inte ligga jämt så jag tittar ofta på TV även om det känns som jag sett allt förut. Jag läser mycket på nätet men nu bara en liten del av det jag läste för fem år sedan. För min läsork och annan ork är avtagande. Grannen hjälpte mig byta skärm i går - kanske det hjälper läsandet.

Jag tackar Gud för att jag är värkfri och vetenskapen för att de håller mig levande ett tag till. Jag tackar anhöriga för ett socialt meningsfullt liv. De flesta saker som jag planerar får jag ställa in - men mitt liv är trots det ett ganska bra liv. Jag har underbar support från Vårdcentralen och orkar jag bara stå och vänta på Apoteket får jag livspiller också. Man kan ju inte begära anpassad stol bara för att jag är gammal, sjuk och handikappad. Där råder en tyst andaktsfull stämning. Men i kyrkorna har de sjungit och dansat i en månad nu.

Av Jan Brunnegård 05 jan 2009 13:41