Delavantes Julevangelium - Del 2

Läs första delen av Delavantes Julevangelium här

"I djupet av sitt hjärta söker varje människa efter Gud, vilket är detsamma som att säga att hon söker efter sig själv. Men eftersom ni vanligen fostras av individer med många rädslor och bristande självinsikt så anammar ni oftast deras känslor och förutfattade syn på livet och kommer följaktligen att handla utifrån rädslans princip."

"Men vänta, du sa att vi sökte efter Gud och att det var detsamma som att vi sökte efter oss själva, vad betyder det?"

"Det innebär att du, liksom allt och alla är en del av Gud."

"Innebär det att jag skulle kunna utföra underverk till exempel?"

"Svar ja."

"Hur ska jag gå tillväga då?"

"Du kan ju börja med att öppna dina ögon för alla de underverk som ni är omgivna av, dag som natt."

"Men om jag skulle vilja kunna flyga?"

"Ju mer jordad du är desto högre kan du sväva."

"Vad menar du?"

"Jag menar att du måste lära dig stå innan du kan gå, och att gå innan du kan springa.

"Jag är alltså inte mogen än?"

"Nu börjar du förstå lite. Om ni inte ens kan uppskatta alla de underverk ni är omgivna av hur ska ni då kunna skapa egna? En vis människa har inget behov av att försöka flyga, hon är fullt upptagen med att njuta av skapelsen och att bidra till dess skönhet."

"Men om jag skulle vilja bota de sjuka?"

"Det är gott att vilja hjälpa de nödlidande, men glöm inte att det alltid finns ett budskap i smärtan och att det kan vara riktat till dig."

"Hur menar du?"

"All sjukdom är i grunden ett rop på hjälp och svaret finns inom den sjuke. Den huvudsakliga meningen är att den ska hjälpa er att minnas."

"Hur menar du då? Minnas vad?"

"Minnas vem ni är och därigenom Gud."

"Men jag begriper ändå inte. Hur kan den sjuke hjälpa mig att minnas Gud?"

"Om du kan se dig själv i den sjuke och därigenom ge av kärlek istället för rädsla så kommer du att öppna upp både ditt eget och den sjukes hjärta och därinne finna svaret. Många kriser ni upplever finns till för att hjälpa er att lyfta slöjan till en högre verklighet."

"Men varför är det så svårt för oss människor att inse allt detta?"

"Som jag sa förut så är ni fortfarande i hög grad kvar på ett djurstadium så mycket av ert beteende sker automatiskt, men detta förstärks av att ni lär er att vara rädda från det att ni är små. När något sker i nuet reagerar ni mot bakgrund av vad som skedde för länge sedan, men i de allra flesta fall är ni totalt omedvetna om det. Om någon blir ursinnig när han eller hon dricker sprit så beror det naturligtvis på att han/hon har en massa uppdämd ilska i sig som inte kanaliserats ut på ett bra sätt. När sedan alkoholen öppnar spärrarna till det omedvetna så blir personen plötsligt oerhört arg och när spärrarna gått tillbaka så säger man att det var spritens fel att han/hon blev så ilsken, men spriten kan inte ta fram något som inte redan finns där. Samma sak är det med dömandets princip. Om ni inte hade en massa uppdämd besvikelse och ilska så skulle ni inte ha något behov av att hata andra. Det människan gör är att hon skapar en negativ kedjereaktion genom att ständigt projicera ut sin egen frustration på andra. Det beror på att hon känner en rädsla som sedan har lett till en energiförlust, en känsla av maktlöshet. Det är också en stor del av orsaken till att människor har så svårt att få sina förhållanden att fungera bra. Ni bygger illusioner om att andra ska fixa era liv och när så inte sker kommer föraktet."

"Så du menar att om vi vände blicken inåt och blev varse våra sidor, på gott och ont, så skulle vi inte projicera dem på andra?"

"Detta är det första steget i processen som leder till harmoni. Först så måste det finnas en varseblivning, en medvetenhet om problemet, men det räcker inte med det naturligtvis, känslor av smärta behöver bearbetas så att de kan vändas till människans fördel. Om ni ser smärtsamma händelser i det förflutna enbart som negativa kommer ni antingen att vilja förneka eller förskjuta dem vilket medför att det kommer att lagras en spänning i ert inre som kommer att skada er kropp, er hjärna och kanske andra människor. Känslor av svek på ett tidigt stadium kan göra att man aldrig släpper någon människa riktigt inpå livet eftersom man eventuellt skulle kunna bli sviken igen och en sådan händelse skulle kunna aktualisera den tidiga känslan av förlust. Det är också anledningen till att vissa människor ser till att aldrig inleda en relation med personer som verkligen skulle kunna ge dem kärlek. Istället har de ytliga relationer, relationer med någon som sårar dem eller inga relationer alls."

"Men det är ju väldigt svårt att se det positiva i traumatiska eller jobbiga händelser, eller hur?"

"Javisst, men det beror just på att ni inte har lärt er att se på ert liv ur ett högre perspektiv och förstått ert verkliga värde. Alla erfarenheter är en känsla till kunskap, vare sig de är jobbiga eller behagliga och om man inser det så innebär det också att man kan läka såren och till och med gå stärkt ur upplevelsen. Den kunskap man fått av erfarenheten kan skänka en visdom som kan vara både en själv och andra till stor hjälp senare i livet. Om perspektivet endast är sorg, vrede och bitterhet så kommer det i förlängningen att skada och hämma ens möjligheter till läkning och harmoni."

"Men hur bearbetar man bäst sin smärta? Vissa människor har ju upplevt fruktansvärt plågsamma saker."

"Det finns inget generellt svar på den frågan, det som känns rätt för en individ gör det inte nödvändigtvis för en annan men först och främst måste det finnas en medvetenhet och en vilja till förändring. Först därefter kan läkningsprocessen börja. Nyckelorden är dock alltid självinsikt och självkänsla. För att uppnå läkning och lycka måste det finnas en medvetenhet och en kärlek till det egna jaget, som innebär att man vill stanna upp och ta hand om sig själv. Det kan låta enklare sagt än gjort men vad det i förlängningen handlar om är att man börjar inse att man är en värdefull person som det är klokt att vara snäll emot."

"Men varför är det så få som verkar ha förstått det här?"

"Därför att ni har prioriterat bort självkännedomens process och gjort det till en livsstil att stressa. Om man inte tror att man har något att vinna på att stanna upp så gör man det inte heller. Det är så mycket som ni gör utan att någonsin reflektera över varför ni egentligen gör det. Ni gör som ni är tränade att göra och som andra gör även när ni egentligen mår dåligt av det och för att ni inte tror att ni förtjänar bättre. Ni tror dessutom att ni förlorar andra människors respekt om ni inte svarar upp till deras förväntningar. Dessa förväntningar är ofta till och med inbillade. Ni spelar rollen av den ni tror andra förväntar sig att ni ska vara och säljer därmed ut er självrespekt. Den som går omkring och oroar sig för vad folk ska tycka om en är indirekt deras gisslan. Ofta krävs det en hjärtinfarkt, ett nervsammanbrott eller en olycka för att ni ska börja se över vad det är ni gör mot er själva, men för vissa räcker inte ens det. Svaret finns där hela tiden och bara väntar på att bli upptäckt men oftast gör ni vad som helst utom att stanna upp och titta på det. Om ni kunde lära er att släppa känslan av skuld och inse ert rätta värde så skulle ni uppnå en känsla av lycka och njutning i livet, både på det sociala, känslomässiga och sexuella planet som är fullkomligt sanslös. Ni skulle inse att makten till era liv ligger i era egna händer, inte andras, ni skulle sluta plåga er själva med stress, fel kost och självfördömande. Ni skulle attrahera människor som förgyller ert liv och inte vill suga energi ur er. Ni skulle förstå att föraktet för svaghet och för det som är annorlunda är ett förakt för en del av er själva. Ni skulle se hur ni dagligen manipuleras att tänka, tro och tycka på ett visst sätt av de styrande krafter som fastnat i egots mörkaste hörn. Ni skulle börja väcka andra ur hypnosens dimma genom att själva vara det goda exemplet och tydligt föra fram budskapet om att mänskligheten gått vilse i sig själva. Den yttre manipulationen är bara möjlig så länge det finns en inre manipulation av det egna jaget omringat av egot. När ni ser er själva på gott och "ont" ser ni också verkligheten för vad den är. Ni är inte födda att ofrånkomligen slava för andra och vandra i blindo, ni är här för att finna ljuset inom er själva och därigenom varsebli livets färgsprakande dans i evighetens kretslopp. Inom varje människa finns det svaghet och styrka, inom varje människa finns det kända och okända öar, inom varje kvinna finns en maskulin kraft och inom varje man finns en feminin kraft. Ingetdera är bättre eller sämre än det andra utan allting är precis lika viktigt och värdefullt. Inom er alla finns det barn ni var som nyfödd, som ettåring, som tvååring och så vidare. Det är aldrig för sent att skänka tröst och kärlek till dessa barn eller att bejaka dem. Faktum är att det är en väg till helande att göra det. Den som bär ett sårat barn inom sig gör klokt i att inte vända det ryggen. Om ni mötte ett förtvivlat, gråtande barn på gatan, skulle ni då vända er om och strunta i det? Förmodligen inte. Ändå är det precis vad miljoner människor gör dagligen, mot sig själva. Om ni istället omfamnade barnet inom er och vågade se med dess ögon på livet så skulle det öppna upp en fantastisk värld av glädje och lycka. Det skulle befrämja er hälsa och välbefinnande någonting enormt. Barnen bär på nyckeln till lyckan. För dem finns ingen grämelse över det förflutna eller oro för framtiden. För dem finns bara här och nu och det är endast i nuet som den verkliga lyckan finns."

"Ok, jag förstår vad du menar, men nu vill jag veta hur du kan veta allt det här och vem du egentligen är?"

"Följ mig en bit till så ska jag visa dig vem jag är", svarade kvinnan och började gå ner mot stranden.

Hans nyfikenhet stegrades inför varje steg de tog. Hon lyfte handen och gjorde en gest mot vattnet som solen blänkte i.

"Titta där", sade hon, varpå han böjde sig ner och än en gång såg sitt ansikte spegla sig i floden. När han vände sig om var kvinnan borta.

Av Michael Delavante 15 dec 2008 14:54