Vi vinner inte kriget mot terrorismen med kulor

I stället för de gamla vanliga dokumentärerna om bröstförstoringar, reklaminslagen om skurmedel “lita på Rosa" eller nyheterna om Brangelinas senaste förehavanden möttes jag av ond bråd död. Lemlästade människor, brinnande hotell, terrorister som gjorde drivebys mot åskådarna på gatan och avrättade besökare i en synagoga. Vilka kunde vara så onda? Hur kunde de vara så sjuka att de begick sådana handlingar mot andra människor? Vilken gud kunde möjligtvis belöna dem för dessa vidriga illdåd?

Min första instinktiva tanke var det primitiva ropet på hämnd: Jag ville hämnas på dessa avskyvärda mördare som lät sin egen tro och sina politiska ambitioner gå före allt vad människovärde och medmänsklig empati hette. Hur kunde man kallblodigt döda en fader och hans dotter bara för att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt? Hur kunde man skjuta hotellpersonal bara för att de inte var som en själv? Hur kunde man döda en förhandlare med en familj som oroligt satt hemma och väntade på att han skulle komma hem?

Dessa terrorister skulle inte få komma undan. Jag hoppades att kommandosoldaterna och poliserna som befann sig på plats skulle göra processen kort med bödlarna. Jag önskade att varenda terrorist kunde fångas in död eller levande så att de aldrig mer kunde begå såna vedervärdiga handlingar. Jag ville att man avlägsnade dem från jordens yta med omedelbar verkan. Guantanamo verkade inte längre vara en dålig idé. Jag antar att terrordåden i Bombay var droppen som fick bägaren att rinna över.

Men vem skulle man egentligen bomba? Vem skulle skjutas för att säkra alla oskyldiga liv? Räcker det med att vi dödar Usama bin Laden och utplånar talibanerna för att världen åter skall bli en säker plats? Har världen överhuvudtaget någonsin varit en säker plats? Nej, om sanningen skall fram så har den nog aldrig varit det. Den stora skillnaden syns vara att krigsföringen alltmer har kommit att handla om att genom terrordåd döda så många civila som möjligt för att sprida kaos, skräck och förvirring.

Men detta är förvisso heller ingenting nytt. Det har bedrivits våld mot civilbefolkning sedan Djingis Kahns dagar och bortom dessa. Nazisterna gjorde det, Röda armén med. Engelsmän, fransmän och amerikaner har gjort det. IRA, ETA och RAF har gjort det. Israeler och palestinier har gjort det. I Kongo, Somalia och Nigeria gör man det. I kristendomens och islams namn görs det. I liberalismens och kommunismens, ja till och med i folkets eget namn har miljontals civila människor dödats sedan ordet humanism första gången myntades.

Vad ska vi göra då? Ska vi stillatigande titta på medan fundamentalister massakrerar oskyldiga som vore de boskap i ett slakteri? Ska vi ta till vapen och gå ut och skjuta ihjäl de som vi känner oss hotade av? Eller ska vi en gång för alla kavla upp ärmarna och börja arbeta för en vidare och djupare förståelse av människovärdet. De terrorister som begick dåden i New York, Bali, Madrid, London och Bombay var en gång alla barn. De galningar som dagligen dödar människor på gator och torg i Bagdad och Kabul har alla fötts av en mor. Vad var det som gick så snett att dessa nyfödda barn växte upp till att bli likgiltiga mördare?

Att lyckas hitta svaret på den frågan är idag mer aktuellt än någonsin. Och det är mångfalt mer värt för kampen mot terrorismen än alla världens kulor och gevär.

Av Martin Ekdahl 12 dec 2008 12:54