Ett sista Luciatåg

Så står alla föräldrar inne i kyrkan och kan äntligen slappna av. Stressen har varit jämn när jag får höra att något barn glömt sin tomtedräkt inne i klassrummet, någon förälder har glömt att ta med ombyte till sin son och vi själva blev av med stjärnan som jag för ovanlighetens skull inhandlat i god tid. Om sanningen ska fram tror jag nog den store och hans kompisar hade lite skoj med den i helgen, men det roliga slutade med att jag fick se mig besegrad i affärerna där stjärnorna var slutsålda sedan i tisdags. Det blev en resa på cirka tre mil för att hämta en ny stjärna hos en fotbollskompis.

Skjortan blev struken av en morgontrött mamma och nu stod vi och väntade på Luciatåget som alltid är en uppgift för de som går i trean. Sonen hade berättat för mig om sångerna och jag hade hört honom nynna medan han pratat med marsvinen, och jag hade fått höra "hur- bedrövligt-allt-lät-eftersom-pojkarna-var-så-blyga-att-de-inte-vågade-sjunga-Stalledräng".
De levande ljusen i kyrkan blev mitt fokus när föräldrarna halade upp sina kameror och det hördes digitala ljud lite varstans då de tändes och sorlet avstannade. Dörrarna öppnas och in kommer de seglande, de 25 tredjeklassarna med sina ljus.

Stoltheten går inte att ta miste på bland bänkraderna när barnen läser sina verser, och jag ser hur sonens stjärna vickar i takt till musiken.
En tår letar sig fram i min ena ögonvrå och jag erkänner för mig själv att jag alltid blir lättrörd på sådana här tillställningar. Det är samma med skolavslutningen till sommaren som blir till en dimma när "Den blomstertid nu kommer" sjungs av alla förväntansfulla barn som sitter i sina fina sommarklänningar och pojkarna som motvilligt tagit på sig de kläderna föräldrarna lagt fram.

Men nu är det snö ute och ljusen i kronan reflekterar ett ungt ansikte. Jag vill stanna tiden, eller varför inte köra rewind, men dyrköpta erfarenheter har lärt mig att rewindknappen är ett dåligt alternativ. Jag vill bara stanna tiden eftersom jag vet att det är sista gången jag får se ett av mina barn gå Lucia. Jag har hört klagomål över att killarna ska behöva se så töntiga ut med strut på huvudet medan flickorna får gå med levande ljus och "nästan se ut som vanligt". Med den informationen inser jag att det är slut med Luciatåg för barnens del och jag som åskådare, och jag känner ett sting av vemod.

Kanske handlar vemodet också om hur flyktigt och förgängligt allting är. Hur tanken och handlingen lätt missuppfattas eller aldrig kommer till skott så en stunds glädje går förlorad. Det handlar kanske också om att jag inte hinner med allt jag vill i livet och när jag ser barnen växa mig över huvudet undrar jag om tiden någonsin kommer, för prioriteringen ligger inte längre på mig. Den ligger i stället på de som jag älskar och som jag gör allt för.
Ett leende lyser emot mig när sången tar en paus och jag känner värmen inom mig bubbla till. Tiden stannade inte och vemodet byts istället ut mot kärlek och ett djupt andetag.

Efter att jag sagt hej då och fått mina fötter kanandes ner till bilen i skånsk snömodd medan armarna vevar på för att hålla balansen släpper jag en stund på kraven och plockar fram lärdomen att det lilla ordet och tanken är det viktiga, för utan tanke och handling kan inget nytt genereras.
Det blir inga fler Luciatåg men jag är tacksam för de jag fått vara med om.

Av Birgitta Stiefler 12 dec 2008 12:58