Arbetslös - och samhället har gett upp

Jag hade ambitioner, men skolan ansåg att jag inte hade tillräcklig social kompetens, och de kastade ut mig i ett samhälle där jag inte kände en enda människa. Det var ju i skolan jag träffade folk! I februari samma år, 2006, blev jag inskriven på arbetsförmedlingen, och under tiden jag var inskriven fick jag träffa två - tre handläggare som ingen av dem kunde ville? hjälpa mig, och jag blev skickad till någon specialist. Även hon inom arbetsförmedlingens väggar, men inte heller hon visste vad hon skulle göra med mig. Vid ett tillfälle nämnde hon två djupt sårande alternativ: Hem för missbrukare, eller ett boende för dem som inte klarade av att bo själva och sköta vardagen med allt vad det innebär. Grejen är den att jag verkligen aldrig missbrukat. Jag röker ju inte ens vanliga cigaretter! Och "alkohol" finns inte i mitt ordförråd när det gäller mina vanor. Grejen var den att jag vid den tiden hade bott och klarat av ett eget hushåll i tre års tid. Utan klagomål från något håll.

Några månader senare fick jag ett brev där det stod att de skrivit ut mig från arbetsförmedlingen. De avsade sig allt, och gav blanka fasiken i vart jag tog vägen eller vad jag gjorde. Om jag gjorde något. För dem var jag ett avslutat kapitel; någon som kom, inte kunde hjälpas, gick och försvann. Raderad från alla register. Borta.

På mindre än tre år har jag haft fyra - fem handläggare på soc. En av dem har jag träffat. Mindre än tio minuter tog mötet. Jag hade laddat upp för att berätta om min situation och kanske få hjälp ur detta på något sätt. Handläggaren - en tjej i min egen ålder jag kunde inte låta bli att tänka: "Är det medvetet att jag fått någon i min egen ålder som kan visa att det här kunde ha varit du, så här långt kunde du ha kommit?" - var nog i grova drag bara intresserad av att se vilken hårfärg jag har. Mer intresse fanns inte, och min uppladdning var totalt bortkastad. Likaså chansen att få hjälp.

Senaste året har jag haft mer kontakt med olika sjukvårdsinstanser än jag haft under hela mitt liv. Visst har de flesta varit tillmötesgående, men... Remisser har fått avslag, det har dröjt månader mellan kontakter... Inte eller där verkar de veta hur de ska gå vidare.

Det värsta, det jobbigaste, tror jag är det faktum att jag inte själv valt att leva det liv jag gör - jag har på inget sätt "straffat ut" mig ur samhället, utan det som skett i mitt förflutna är inte något jag själv kunnat påverka. Däremot har jag blivit delaktig, och det är den delaktigheten jag nu oskyldigt straffas för. Både av skola, myndigheter och människor som tar avstånd ifrån mig. Jag har sårats många, många gånger av myndigheters och andra människors oförstående och undvikande. Tidigare har myndigheter skiljt mig som person från det som har hänt mig. Så är det inte längre sedan jag flyttade. Hade jag dödat hade jag kanske haft en förståelse för människors undvikande, men när döden drabbat utan min inblandelse…? Jag är ju oskyldig! Jag har drabbats utan att själv ha deltagit. Är det då rätt att döma och straffa mig? Det är väl sådana som jag - som inte blivit tagna på allvar av myndigheterna - som borde ligga i riskzonen för att vilja hämnas på samhället?

Snart har det gått fyra år.

Idag är det 90 000 personer mellan 20 och 25 år som inte går till skola eller jobb. Jag undrar hur många av dem som är lika missförstådda som jag? Hur många fler som dömts oskyldigt för handlingar de inte begått, men blivit drabbade av.


Läs också Maria Sågås artikel "Sossarnas jobbsatsning: En chans på 45 att få hjälp" som publicerades på Sourze 28/11-08.

Av Maria Sågå 11 dec 2008 14:39