sourze.se

Svart december

"Mitt minne påverkas tydligen i för hög grad av ett önsketänkande, som i smyg bokar om alla tider med en godtycklig turordning, som ingen kan samtycka till."

Nu har jag justerat agendan och dragit i tider så att bokade perioder är lika långa åt alla håll och i förhållande till varandra.

Det är slut med alla konfliktvänliga och inkonsekventa tidsbokningar, som förvisso förhöjer känslan av en oberoende och självständig arbetssituation, men även risken för en okontrollerad ökning av dubbelbokade arbetsuppdrag, som leder till kaos och slutar med sammanbrott.

Det känns onödigt att upprepa den flitiga överbokningen av december, även om den blev lyckad. Tre omfattande romanmanus på 40 dagar istället för ett, det är ganska begåvat, som misstag betraktat...

På skämt ger vi det här kodnamn "svart december". Tidsbrist och glömska är inga bra arbetskamrater.

Fast, Svart December visade sig även vara ett annorlunda sätt att tillgodose det obefintliga behovet av en överflödig konsekvensanalys, vilken utredde vad jag redan visste om misstagets följder och djupare mening. Jag lärde mig förutse vilka olika följder som ogenomtänkta handlingar får, utan att rationalisera bort oönskade inslag.

"Annars kan det få livsavgörande konsekvenser."

Det vill man väl inte veta?

Dock var det med detta, som min förnyade respekt för agendan kom in i bilden.

Jag undviker nu att anteckna bokningar på provisoriska lappar med avsikten att lite senare föra in dem i agendan. För det blir inte av. Anteckningarna försvinner innan dess. Jag överskattar min ordningsreda och tror att jag kommer ihåg varje inbokning i ett, emellanåt, komplicerat periodsystem, samt i vilken turordning manuskripten ska bearbetas.

Det var den här tillförlitliga kan-själv-metoden som skapade det kaos som Svart December nu symboliserar. Jag glömde bort att december bokades upp, redan i oktober, och höll den på nytt ledigförklarad för en ny bokning. Några veckor senare hade jag huvudet under armen igen och gjorde om samma präktiga misstag.

Det är inte normalt. Det är ingenting som bara händer och kanske är det till och med oförlåtligt. Just nu känner jag mig väldigt svår att älska.

Mitt minne påverkas tydligen i för hög grad av ett önsketänkande, som i smyg bokar om alla tider med en godtycklig turordning, som ingen kan samtycka till. Det svåraste är dock att hålla den professionella masken. Att låtsas ha full kontroll över något som helt gått överstyr.

Tid, är nyckelordet för mitt problem.

Jag har tre uppdrag på en tid som är lite väl snålt tilltagen bara för ett av dem. Ibland rycks jag med av mina positiva förväntningar på vad jag kan hinna med, om jag bara har rätt inställning och viljestyrka.

Den goda viljan. Den kan nog åstadkomma mycket, men för att påverka tiden behövs något annat. En agenda vore till exempel en bra början.

"Agendan är nu mitt vapen, min planerare och dygd."

Organiserad ordning ska tillse minimering av onödig tidsförlust och maximera frilagd ledighet. Tydliga tidsrapporter som inte går att missförstå. Jag behöver även något som då och då påminner mig om att använda agendan. Det kan vara en variant på äggklocka som går igång, om jag återfaller i lappmissbruk.

I det som skapade Svart December tillämpade jag ett självhäftande Post It-system som gjorde allt utan att häfta själv. Jag fäste lappar på datorn. Där såg man dom bra. Tills de föll som höstlöv och blev uppsatta på nytt.

Sekunderna senare var lapparna så försvagade i brist på häftklibb att de släppte taget frivilligt. Än en gång blev de kraftlöst liggande på rygg med texten nedåt och utgjorde en oläslig, nästan systematisk överlappning av skrivbordets lediga ytor. Ständigt i vägen och flyttade på, tills de försvann helt och hållet.

På några av dessa – förlorade söner av cellulosa – fanns de anteckningar om uppbokade tider som, om jag bara funnit dom, skulle ha avstyrt Svart December.

Kom-i-håg-lappar som man glömt bort. Tandläkartider. Bättre tider. Alla dessa tider som försvann, försvinner och skall försvinna i skrivbordets eget Svarta Hål. Vart?

Lösa lappar har förmågan att bli bortbläddrade i all annan pappersåtervinning, det vill säga i oanvändbara mängder kastad och okastad pappersinformation som i anhopad samling bildar tunnlar och torn av alla olästa papper som våldgästar skrivborden, med Posten som medbrottsling.

Arbetstid äts levande av osorterade papper. Vet ingen det? Åtminstone vet inte allsköns informatörer det. De ordnar tjocka kuvert, i vilka de med stor ambition samlar ihop all tillgänglig information som går att ge bort gratis.

Större delen av materialet behövs inte, förrän en viss fråga väcker ett behov. Men då laddar man hellre hem adekvat information, direkt från vederbörande hemsida, och slipper ha lådorna proppfulla och ostängbara på ett överskott upplysningar, som man bara i undantagsfall behöver veta mer om, men ändå uppmanats spara.

Man borde bara få den information som man efterfrågar, eller som ett normalt omdöme kan förutse som omistlig.

Så räddar man bland annat regnskog. För att inte tala om tiden det tar att gå igenom och hålla ordning på detta urskiljningslösa inflöde av outsinlig mängd papper, papper, papper.

Jag tycker om papper. Lagomt mycket papper. Men papper gör sig bäst där de växt upp, som träd.

Om pappersmissbruk bryr sig inte till exempel försäkringsbolagen. De repriserar sina överinformativa massutskick i samband med varje ny premie som ska betalas. Det enda jag behöver är en enkel inbetalningsavi. Men men, för att komma åt den måste jag leta i all annan bifogad överinformation, som jag redan fått en gång.

Om villkor och priser förändrats, då kan jag förstå tanken med nya utskick. Men vem, jag undrar verkligen vem, är det som saknar en ny omgång gamla nyheter om oförändrade försäkringsvillkor, eller servicebilagor till alla de otaliga tillval och tillägg, som man inte ens har? Det känns inte angeläget.

Det blir tungt i längden. Papper skrymmer och väger. Mitt skrivbord är inte avsett för det.

Mitt skrivbord är utvecklat efter en osannolik planlösning, obefintligt bestående av sparvänliga lådor, fack eller arkiv. I gengäld finns sluttande arbetsytor, tänkta för att underlätta läsning, men som istället fungerar som rutschkana för alla blad, som istället åker rakt i golvet. Här finns även överdrivet många hörn med "döda vinklar" som måste vara särskilt gjorda för att förlägga handlingar på.

Lösa lappar har dessutom självutplånande egenskaper, som ska fortsätta förbrylla vetenskapen länge.

Det borde finnas en skrivbordslära, en köpbar överlevnadshandbok i kontorsmiljö, som ger praktiska råd om hur man bekämpar den ständiga bristen på plats och återtar kontrollen över sitt skrivbord. Direktiv för metodisk papperssortering behövs också, samt en tydlig förteckning över fingerflinka övningar för effektiv lapphantering.

Det är ett skrivbordsmysterium, detta, som jag hoppas bli först med att lösa. Då skulle jag nog få gott om tid och bli lika rik som en pappersfabrikör.


Om författaren

Författare:
Isabella Mendrix

Om artikeln

Publicerad: 08 dec 2008 10:56

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: