Bekräftelsebehov och grupptillhörighet

Uppmärksamma att jag är taggad på facebook, titta i mina album, kommentera mina alster, läs min blogg, och skriv till mig för allt i världen. Jag är unik, jag är annorlunda, jag går mot strömmen, jag är en oslipad diamant i en för övrigt obetydlig hög med gråsten. Känns det bekant?

Aldrig tidigare har det varit så rätt att sätta sig själv i första rummet. Ja, det har till och med blivit ett krav. Den smått exhibitionistiska livsstilen börjar övergå till att bli en samhällsnorm. För första gången i vår historia förväntas individen segra över gruppen.

Men denna utveckling strider mot våra biologiska rötter. I vår strävan att lyckas på egen hand gör sig våra evolutionistiska drag allt mer påminda och vi känner ofta en svagt krypande desperation efter att få ankra sig fast till en grupp, till likasinnade. För våra stamfäder var det högst primärt att tillhöra och komma överens med den grupp man levde i. Att skiljas från gruppen och vandra iväg på egen hand, slutade oftast med döden.

Bekräftelsebehovet grundar sig i en stark önskan av att bli socialt accepterad av andra. Denna "värdemätning" går dock paradoxalt ut på att man ska vara så unik som möjligt för att ha en chans att synas och därmed uppmärksammas, när vi i själva verket bara behöver tillhöra en grupp för att må bra.

Under 70-talet frodades kollektivboendena och ofta infann sig en otroligt genuin samhörighet bland de boende. I gruppen kunde man umgås, söka tröst i svåra tider, genomföra gemensamma beslut, och demonstrera mot orättvisor. Därefter gick utvecklingen sakta men säkert mot att fokusera på individen och en ensam-är-stark-attityd.

Många väljer idag karriären framför barn, och fler än någonsin är ekonomiskt oberoende. Som känt finns det icke desto mindre två sidor av samma mynt. Exempelvis har antalet singelhushåll fullkomligt exploderat i stockholmsområdet. Det krävs ingen doktorsexamen för att räkna ut att många är missnöjda med denna livssituation, då match making-sidor ploppar upp likt maskrosor på en sommaräng. Utöver alla som prövar lyckan där finns det sannolikt också ett stort antal som försöker hitta en partner den gamla vanliga vägen. Våra biologiska behov gör sig konstant påminda.

Framtiden blir allra mest intressant. Nu kommer vi i princip tvingas arbeta tillsammans för vår planets vara eller icke vara. Alla måste sträva åt samma håll för att kunna skapa ett betydelsefullt resultat för vår jords välbefinnande. Men hur går det egentligen att applicera ett eko-tänk hos en befolkning där alla redan är fullt upptagna med sitt eget liv och sin egen karriär?

Av Daniel Olsson 04 nov 2008 07:54