Människans möte med mystiken

Sedan urminnes tider så har frågor om livets mening och vårt ursprung gäckat och fascinerat människor. Det har alltid funnits individer som inte har accepterat de givna svaren och sökt efter det okända i världen inom oss och i vår kontakt med det andliga aspekterna av tillvaron.

Varför söker då människor en högre mening? Kan de inte bara vara nöjda med vad de har och älska livet vi lever? Finns det någon som helst poäng med att söka efter några svar eller någon sanning som vi inte kan förnimma med våra fem sinnen?

Alla som söker har förstås sina egna motiv bakom att söka sig emot de eviga frågorna och en mer beständig verklighet som inte ändras med de mänskliga trenderna. En anledning är förstås att vår egen förgänglighet gör att vi söker efter något som är mera fast. En värld där svart är svart och vitt är vitt. En värld som inte bara är en oändlig gråskala. En värld där sanning kan existera utan att vara beroende av någonting annat.

Mystiken vänder upp och ner på språket och håller sig väldigt fri gentemot det kalla rationella tänkandet. För en mystiker så betyder känslan och kontakten med det inre mer än rationella skäl. En mystiker kanske inte kan eller vill tala till vårt förstånd. Mystiken anser sig verka på ett annat plan som snarare hanterar känslor och hjärtats mystiska flöde än hjärnan och dess kalla försök till logiska analyser.

Mystiken är till sitt väsen oklar och det otydliga skapar en större flexibilitet som gör att andra funktioner än det torra förnuftet kan verka för att ta in det verkliga innehållet. Ett språk som inte verkar genom ord utan snarare genom bilder och känslor. Att släppa den blinda tron på det rationella förnuftet är att börja sin mystiska bana. Är världen det den ser ut att vara? "NEJ!", säger mystikerna. Vad säger du?

Av David Böhlmark 03 okt 2008 11:59