Liberalismens sista vers

Som inbiten skeptiker till liberalismen är det lätt hänt att man glömmer bort att komma med kritik, nu när den är som mest befogad. Många med mig tänker säkert att den senaste tidens händelser talar för sig själv, klart och tydligt, och det känns nästan överflödigt att ens kommentera det som händer. Men trots uppenbara tecken på liberalismens förfall så låtsas de flesta av liberalismens anhängare som nästan ingenting och lägger skulden på enstaka händelser, istället för att se systemfelet och att den ansenliga mängden enstaka händelser utgör en helhet, som inte går att förneka länge till.

Det intressanta med liberaler är att de uppvisar nästan exakt samma beteende som de sista idealisterna som ville/vill kalla sig för kommunister. På samma sätt som kommunisterna så har liberaler en nästintill genomgod tro på sin ideologi, samtidigt som självkritiken är obefintlig. Man tror på det individuella och kollektiva oberoendet från staten, som ofta utmålas som en förtryckande kontrollinstans. Att vilja frigöra sig från kontroll, förtryck och byråkrati är givetvis ett mycket syfte som de faktiskt delar med i princip alla ideologier. Tron på den fria marknaden och att fri konkurrens, med hjälp av utbud och efterfrågan, ska sålla fram det absolut bästa av människors kreativitet och skapa ett både fulltäckande och mångsidigt utbud av varor och tjänster är givetvis också en mycket optimistisk och livsbejakande tanke. Om den fria marknaden dessutom skulle kunna minska de statliga utgifterna och minska den byråkrati det medför, så skulle vi ju både få mer pengar i fickan och bättre service, och vem skulle inte vilja ha det så? Den teoretiska liberalismen är god. Punkt, slut. Det var den teoretiska kommunismen också. Kommunismens grundare har inte skrivit ett ord om att de förespråkar statlig kontroll, ineffektiv byråkrati, förtryck mot oliktänkande, upprustning av militär och poliser, fattigdom, etc. Det var snarare raka motsatsen som var tanken, men som vi alla vet så såg verkligheten annorlunda ut. Kommunismen blev alla diktatorers våta dröm. Kanske var det statens makt över hela samhället, med stadsöverhuvudet som ledare för staten, som gjorde den kommunistiska ideologin så attraktiv för maktkåta och skrupellösa psykopater. Det fungerade hursomhelst inte som det var tänkt. Trots det klamrade sig kommunister långt och troget fast vid de kommunistiska teorierna, som de ju visste var goda. Den goda tron och det lite för envisa hoppet om en bättre värld, förblindade dessvärre många från att se att de kommunistiska samhällen som byggdes upp, sklide sig enormt från kommunismens teoretiska ideal.

Den liberala verkligheten skiljer sig nu lika markant från liberalernas idealiserade förhoppningar om en bättre värld, som mellan den kommunistiska verkligheten och de kommunistiska idealisterna. De idéer och den tro på liberalismens goda sidor, som man sedan länge har haft, har inte gett de positiva effekter som man hoppats på, någonstans i världen. Verkligheten speglar inte teorin. När man pekar på de goda exemplen med liberalismens effekter, så pekar man på exempel som samtidigt drabbats väldigt negativt av precis samma ideologi. Även det är exakt samma beteende som när kommunister pekar på att alla i kuba har rätt till gratis sjukvård, men bortser från att man förföljer politiskt oliktänkande medborgare och att Kuba är ett mycket fattigt land. På motsvarande sätt pekar liberalerna på USA:s privatiserade samhällstjänster, som ett föredöme, men bortser från att USA är det I-land som har störst antal fattiga och där ca 50 miljoner människor lever utan sjukförsäkring.

Den ekonomiska krasch som sker nu i USA är bara ett i raden av liberalismens många misslyckanden. Man vill göra sig så fri från staten som möjligt, men bevisligen så är marknaden i slutändan helt beroende av staten, och fungerar inte speciellt bra utan regleringar. Adam Smiths osynliga hand är plötsligt inte så osynlig längre. Liknande scenarier har utspelat sig flera gånger tidigare, med varierande dignitet, t ex i Sverige i början av 90-talet. Det är alltså knappast en isolerad händelse, och ingen ekonom förnekar att det kan hända igen.

Om vi vänder oss mot Sverige igen och studerar det som hänt det senaste året, så har de borgerliga liberalerna lyckats vända en högkonjunktur mot en befaradlångvarig lågkonjunktur, med hög inflation, höjda räntor, etc. Det här började ske redan flera månader innan krisen i USA, men förbättras knappast av det som händer i USA nu. De borgerliga kan egentligen inte skylla denna ekonomiska svacka på något alls här, förutom sin egen inkompetens. Skyller man på olika händelser runt om i världen, så diskvalificerar man samtidigt sin tro på liberalismens fria marknad. För inte kan väl någon påstå att ett ekonomiskt system är speciellt lyckat, där vi påverkas mycket påtagligt av utländska korrupta stater och styrelseskick. Det är som att avskriva sig själv kontrollen över en stor del av ekonomin, och låta den styras lite slumpmässigt av större länder, som inte alltid har så smarta ledare.

Det som händer nu är ingen som helst nyhet för många av oss. Vänsterintellektuella som Noam Chomsky och Immanuel Wallerstein har skrivit en lång rad artiklar och böcker om ämnet, den sistnämnda har till och med skrivit en bok med titeln "Liberalismens död", där han förutspår att liberalismen nu går mot sitt slut. Dessa herrar är långt ifrån ensamma. Dessvärre kan ju ingen vara säker på vad som kommer att hända i framtiden, även då man ser mycket tydliga tecken och tendenser på vad som håller på att hända. Därför har alla de som varnat för liberalismens förestående kollaps, blivit betraktade av många som rabiata domedagsprofeter. Och visst ska man aldrig lita blint på dem som förutspår framtiden, men när det kommer till kritan så är det just att försöka se in i framtiden som politik handlar om, även liberalismen. Det handlar i slutändan om vad som verkar rimligast och mest trovärdigt.

Liberalismen i den form den existerar idag, är svagare än någonsin. En ny eller gammal form av liberalism kan säkert uppstå ur kollapsen och kan kanske leva vidare, men det är nog stor risk att begreppet liberalism kommer att bli lika solkat som kommunism, och i bästa fall kommer den framtida liberalismen få en marginaliserad grupp anhängare.

Sist men inte minst vill jag uppmana skeptiker runtom i landet till att nu komma med kraftfull kritik mot liberalismen. Även om vi själva tycker att kommentarer om de gigantiska misslyckanden som sker nu, känns som att sparka på någon som redan ligger ner, så är det trots allt ingen person det handlar om nu. Det handlar om en väldigt dåligt fungerande ideologi som har drabbat många människor illa, och som kräver en samlad nådastöt nu, om vi ska slippa se ytterligare en repris av ekonomiska kollapser i framtiden.

Liberalismen sjunger nu på sin sista vers. Texten är naivt uppkäftig och melodin vemodig och melankolisk. Det klingar väldigt, väldigt illa.

Av Tobias Jeppsson 27 sep 2008 12:59