Det svarta spelet - Daniel Nyhlén gör avbön

Recension av "Det svarta spelet" av Daniel Nyhlén, utgiven av Heja Sverige AB, 2008

I tio år levde han dygnet runt för nyheter. Med bandaren i fickan och det lilla försmädliga, blonda ansiktet kröp han upp framför näsan på krögare och kändisar. Nyllet var alltid på. Vilket fick rabiata Claire Wikholm att fräsa rätt in i kameran, vilket fått kungligheter att inte tveka att gå över på andra sidan gatan när han kom glidande. En dörrvakt av mindre tung dignitet suckade en gång; "Fan, vad jag är less på den där jävla Daniel Nyhlén och hans förbannade lilla bandspelare"! Nu kan ni läsa boken om Stureplan!

I "Det svarta spelet" tar småstadsgrabben Sebastian klivet ut i den röriga kvällstidningsbranschen som skildras rakt upp och ner. Att alltid ligga i framkant, att alltid leverera, att ta skit, få finna sig i vassa armbågar och intriger som bäddar för blödande magsår, är vardagen för en ung, hungrig kille som vill uppåt på karriärstegen.

Sebastian får ett samtal från redaktionen om ett mord i en lägenhet. Sen rullas en makaber historia upp, med kopplingar till kändisvärlden och kungahuset. Det är en solkig värld som avslöjas för Sebastian, inte lik vi vanliga, tråkigas. Då en vanlig svenne drar upp rullgardinen och går till duschen via kaffebryggaren och juiceglaset, har redan dokusåpakändisen Lisa Lönning dragit femton linor kokain och hennes för natten påsättande nöjesreporter Fredrik Wilhelmsson vaskat av kuken i handfatet på toaletten där han tryckt på henne bakifrån. På villkoret att han sätter henne högt på sin innelista i kvällstidningen. Men minuter efteråt är löftet glömt och han gnäggar till Sebastian; "Äsch, fan. Inte sätter jag henne på min innelista, då ryker min credd".

Arbetsdagarna och -nätterna fylls av order hit och dit. Mordet på den unge kokainförsäljaren med kändiskontakter högt upp i samhällssfären ska skrivas om, liksom tennisveckan i Båstad och Carolas bantning - och Eva Dahlgrens nya platta. Kändisar kläs av och visas upp i sin enkelhet och uppblåsthet.
- Jamen, är det inte lite torka i sänghalmen, ändå, retas Sebastian/Daniel Nyhlén med Eva Dahlgren vid intervjun.
PR-kvinnan kör ut honom. Hennes kungliga höghet Dahlgren frustar av indignation från sin lesbiska piedestal och man känner igen en frustrerad reporter som länge surat på Dahlgrens prettomanér gentemot medierna.

Personporträtten tecknas ingående och skarpt, men inte helt utan humor och värme. Kvällstidningskonkurrentens "Acke Lindberg" har backslick och Rolex, svindyr Porsche och en våning som Sebastian liknar vid Herman Görings Karinhall. Vaktchefen "Sami", som jobbar direkt underställd krogmogulen "Göran Carlzon", tecknas med allvar och respekt. Den kringvimlande krogtillståndschefen "Agneta Henriksson" outas här, liksom i TV3:s Insider. Och även om hennes arbetsgivare gått ut, på Stockholms Stads hemsida, och tokdementerat kvinnans inblandning i krogaffärerna runt Stureplan, framgår det än en gång hur spriten, kokainet och mutorna limmar ihop människor från media, myndigheter, kändiskretsar och kungahuset.

Boken är nämligen inte bara ett outande av kändisars hiv-status, sexuella läggning, sexuella ovanor, narkotikaovanor, utan också djupt samhällskritisk. Den unge Sebastians flirt med kändisvärlden avtar allt medan hans lilla mordutredning åker rutschkana på den stora kvällstidningen. Man förstår hans frustration vid mötet med en obstinat polis: "Du fattar väl att jag bara vill nita den jäveln"!? och den äldre kollegan, kriminalreportern Lennart Håård, skymtar fram. Med ångermanländskt lugn i rösten pekar Håård på hårdfakta inom kriminaljournalistikens värld: Sebastian får veta att 80 procent av all kriminalitet i Nyköping härleds till narkotikan som flödar in via Skavsta och han börjar se verkligheten med andra ögon. Sebastian rådgör också, över obligatoriska mängder med starköl, med sin gamle polare från Journalisthögskolan, Erik på tidningen "Mediareklam", över hur rutten och genomfalsk kvällspressen och hela media är. Erik ger förnuftiga råd. Men Sebastian är redan skadad in i själen. Var det så här livet skulle bli?

Ensamheten och utsattheten i kändiskrogsvängen skildras med utgångspunkt från Sebastians slitna andrahandsetta på Hälsingegatan. Det blir inte mer än hångla upp, nån relation inleds inte. En trist skinnbanjo framför TV:n och pizzaslicen innan sängdags, upp och ta en raggardusch med deorollen innan bakfylletaxin går till redaktionen, där förnedringsuppdragen och petningarna väntar bland överfyllda askfat och manuskorgar. Där hukar chefen Pelle Jönsson, medan Sebastians notisblock fylls av bevis för att Jönsson tagit emot en våning i muta av Stureplans dominerande krogkung nummer ett.

Att boken ges ut av Bert Karlssons förlag är typiskt. Karlsson har - trots dokumenterade potensbesvär - mer stake i sig än hela kvällspressen och TV tillsammans. Öppningscitatet av M L King; "Den yttersta tragedin är inte de goda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad", signalerar att det kommer mer av såväl Nyhlén som Karlsson i framtiden på temat civilkurage.

Av Susanne Backman 25 sep 2008 18:38