Så lite vi vet om varandra

Detta hände för länge sedan, på den tiden när jag var ung och tyckte att livet varade för evigt. Det var på det glada åttitalet när det bara var att gå in på en arbetsplats och så hade man arbete dagen efter. Jag läste in några ämnen på Komvux och samtidigt arbetade och reste jag. Då var jag nykär och även om min fd man inte var så intresserad av att resa så såg vi inget problem med att jag åkte iväg på mina turer runt om i världen på egen hand.

För att få råd med våra intressen flyttade vi in till en lägenhet i Malmö som hade ett stort bykkar på vinden, och ingen dusch i lägenheten. Däremot hade vi en gammal toalett, en sådan med en tank och ett snöre som man fick dra i när man spolade. En tidigare hyresgäst hade målat vinrankor på toaletten och helt ärligt så var det nästan det finaste rummet i den lilla tvåan. Området i sig var av en något suspekt karaktär där det bodde en hel del socialt missanpassade människor, så det hände att det kom en tv farande från fjärde våningen, eller så var det en uppgörelse i trappen bredvid en natt då vi fortsatte sova fastän polisbilarna hade blåljusen på utanför fönstret.

På den tiden hade vi också en katt som hette Oscar Bartolomeus och han blev en känd profil på den underbart stora och gröna innergården. Eftersom vi bodde på första våningen kunde vi sätta en stol på trädgårdsbordet som Oscar kunde hoppa upp på och på så vis slapp bli en innekatt. Det hände ett antal gånger att folk kom fram och sa att de varit och köpt strömming eller räkost till katten och undrade om det inte gjorde något. Detta var människor som egentligen inte hade särskilt mycket och jag blev alltid lika rörd över deras omtanke.

På min väg till jobbet, som jag kunde gå till, träffade jag med jämna mellanrum på en man. Han var äldre, lite bastant men inte tjock, hade ett vänligt ansikte och väldigt svårt för att gå. Han tog ofta tag i husväggen som stöd när han i stilla mak tog sig fram. Som den vårdpersonal jag redan då var mjuknade mitt hjärta för denna man som verkade ha det besvärligt i sitt dagliga liv. Vi pratade aldrig med varandra men vi nickade och log när vi passerade varandra på väg till och från.

En dag insåg jag att det var länge sedan jag hade sett den äldre mannen som jag nu blivit van vid att stöta på. När jag började backa i minnet kunde jag inte komma ihåg riktigt när jag sett honom senast men jag kände det som jag saknade hans ansikte och hans tysta vänlighet. Jag tog upp det med min fd man men han hade inte registrerat mannen ifråga alls och kunde därför inte hjälpa mig.
Dagar gick och vid ett av Oscars besök hos en granne började vi prata. Han hade bott i området länge och jag tänkt att han nog hade en susning, om nu någon hade det.
Det visade sig att mannen som tydligen inte hade några anhöriga hade avlidit i sin lägenhet. Under vilka omständigheter han dött visste han inte, men han hade legat i tre veckor innan något hittat honom.

Jag kommer ihåg att jag blev arg och ledsen. Dels blev jag arg på mig själv för att jag aldrig hade pratat med honom när jag nu log och nickade åt honom, dels blev jag arg på "systemet" som inte tillhandahöll någon säkerhet för dessa äldre som inte är i behov av hemtjänst och som inte har några anhöriga. Och varför hade han inga anhöriga? Vem var han, vad hade han varit och varför hade han varit så ensam?
Det var många frågor som under några veckors tid ockuperade min hjärna och jag tänkte på frivillig samhällstjänst, men kom aldrig till skott.

För en månad sedan råkade jag ut för en sak som fick mig att börja fundera på det som hände då, på åttitalet. Jag hade en svensk kollega i Norge, en man på 38 år som kom från en grannstad till min. Vi sammanstrålade några gånger på den avdelning jag brukar vara på och per automatik blir det så att man pratar med sina landsmän. Vi hade långa pass tillsammans vid några tillfällen och även om jag kunde känna en frustation som var odefinierbar så insåg jag till slut att han var väldigt osäker i sin roll som sjukskötare. Däremot var han alltid vänlig och ville alltid hjälpa till där det behövdes. När vi lämnade varandra efter en stressad helg var det med seriös glädje som vi såg fram emot att ses igen i juli.

När juli kom blev jag av privata skäl förhindrad att åka till Norge i de två veckor som var bestämt sedan tidigare. När jag pratade med bemanningsbyrån fick jag reda på att killen från min grannstad hade gått från avdelningen i ilska mitt i ett arbetspass en vecka tidigare och två dagar senare hade anhöriga ringt och sagt att han avlidit.

På samma sätt som tjugo år tidigare står jag med samma frågor inom mig och när jag rett ut dem inom mig, så hjälpligt jag kunde, insåg jag att vi människor känner varandra så otroligt lite. Vi ger små fragment av oss själva och andra bildar sig uppfattningar utifrån det som blir dem givet. Precis som jag trodde mannen med det snälla ansiktet säkerligen hade många människor omkring sig trodde jag att min kollega skulle ha sagt något till mig om han hade något problem med sin hälsa.

Jag blev illa berörd av det som hände i Norge och återigen blev livet så uppenbart skört. Även om mål måste finnas så är dagen här och nu den som är viktig att ta till vara på för morgondagen vet vi inte särskilt mycket om.

Av Birgitta Stiefler 03 sep 2008 19:55