De ska va gött å leva - för alla 3

Det är inte bara behoven av mat för dagen och tak över huvudet, som människorna önskar tillgodose och uppleva under sitt liv. Rättsstaten erbjuder beskydd mot våld och rättsövergrepp och välfärdssamhället erbjuder social trygghet med vård, skolning och omsorg vid sjukdom, handikapp, arbetslöshet mm.
Det som grundlagen och riksdagspolitikernas beslut förmår att erbjuda med högskattesamhället, kan rimligtvis aldrig bli tillräckligt för att tillgodose alla mänskliga behov. Medborgarnas valda representanter kan knappast erbjuda mera med demokratiskt tvingande majoritetsbeslut, utan att kränka den konstitutionella demokratin med dess individuella frihetsrättigheter. Individuella mänskliga behov kräver rimligen full individuell valfrihet, inom ramen för de mänskliga frihetsrättigheterna.

Många anser att en hel del tvingande restriktionsbeslut redan har gått alldeles för långt. Då det numera finns möjligheter med kontokort, Internet osv., så borde kanske en hel del av de påtvingade kollektiva nyttigheterna av beredskapstyp, kunna vara tillvalsbaserade och individuellt avgiftsfinansierade via medborgarkonton, samtidigt som alla onödiga transfereringar slopades. Kanske skulle övergången till motsvarande typ av ett nära nog marknadsliberalt lågskattesamhälle som fanns kvar en bra bit in på 1950-talet, kunna skapa samma innovativa framtidstro och arbetsglädje. En stor del av dåtidens optimism saknas nog idag.

Det är rimligen inte enbart låg- och medelinkomsttagare, som fortfarande inte har inkomster som med fullgod marginal överskrider de basala utgifterna för mat, andra dagligutgifter och boendet. Inte ens de flesta människor med relativt höga inkomster, har - på grund av arbetsvillkoren mm. - tillräckligt med tid och ork över, för att helt och fullt tillfredsställa sina övriga behov och önskemål. Enligt ekonomen Manfred Max-Neef så har människor i alla tider och i alla kulturer - utöver fysiska basbehov, beskydd och trygghet - alltid haft genuina behov av engagemang, avkoppling, tillgivenhet, förståelse, kreativitet, identitet, mening och frihet.

Ekonomer, politiker, massmedia m.fl. verkar vara helt överens om att det behövs ständig ekonomisk tillväxt.
Regeringskansliet skriver: "… Det finns i princip två vägar till ökad tillväxt. Genom att öka antalet arbetade timmar och genom att producera mer per timme…".
Sida skriver: "… Ekonomisk tillväxt är en av förutsättningarna för minskad fattigdom. För den enskilda människan handlar det om att kunna försörja sig. Att få ett jobb med anständiga arbetsvillkor och en lön som det går att leva på… //… En viktig förutsättning är att de fattiga har samma möjligheter att delta i tillväxtprocessen och därmed få del av landets ökande resurser…".

Ett uppenbart dilemma med nuvarande tillväxt är att den inte alls är långsiktigt hållbar. Hittillsvarande alltför ensidiga form av materiell tillväxt har ju redan visat sig medföra tendenser till förödande konsekvenser!
De fotavtryck och det försörjningsomland som numera krävs är uppenbarligen redan större än vad som långsiktigt kan återskapas. Växthusgasernas klimatpåverkan har kanske redan rubbat jordklotets temperaturbalans med långsiktigt förödande effekter på växter och djur, och på områden som bebos av kanske miljoner människor.

Den tillväxtprincip som Regeringskansliet och Sida skriver om, är väl något som de flesta anser som en rimlig verklighetsbeskrivning, men förutsättningar för tillväxt är hittills alltför ensidigt inriktade på alldeles fel sektorer och på fel sorts produktion. Tillväxten bör rimligen inte längre baseras på ökad varuproduktion, utan tillväxten är kanske framför allt något som bör ske inom sektorn individuellt anpassade tjänste- och upplevelseverksamheter.

Det är väl makalöst idiotiskt, människofientligt och inhumant att en del av nuvarande tillväxt baseras på ständigt ökande boendekostnader - åtminstone inom storstadsregionerna med dess någorlunda varierande arbetsmarknad och infrasystem. De flesta människorna, kanske särskilt dem inom områden med varierande arbetsmarknad och högre medianlöner, måste alltså arbeta extra mycket, enbart för att kunna betala sina boendekostnader. Då medianlönerna är högre inom områden med höga hyror och huspriser, så är det alltså nästan inga människor som har pengar, tid och ork över för att tillgodose sina övriga behov. Så länge det inte blir rejäla produktivitetsökningar inom boendesektorn, så kommer en stor majoritet av medborgarna inte ha någon som helst möjlighet att tillfredställa alla sina genuina livsbehov.

Enligt regeringen så nås ekonomisk tillväxt genom att öka antalet arbetstimmar. Om de som då arbetar samtidigt skall kunna tillfredställa alla sina livsbehov så bör rimligen många fler arbetstimmar skapas med en myllrande mångfald av hälsobringande aktiva upplevelseverksamheter. Men för att det då skall kunna finnas jobb för alla dem som vill syssla med nya former av personlig livscoaching inom olika sorts upplevelseverksamheter, så bör det förstås finnas tillräckligt många som har råd, tid och ork över för att efterfråga detta. Boende- och matkostnaderna måste därför samtidigt bli mycket lägre!
Det andra sättet för ökad ekonomisk tillväxt bör därför komma samtidigt eller kanske komma först. Produktiviteten inom byggsektorn bör därför öka dramatiskt så att boendekostnaderna åtminstone kan halveras. Minskar kostnaderna inom byggsektorn samtidigt med produktiviteten inom industrisektorn fortsätter att öka, så minskar ju även inverteringskostnaderna inom bl.a. lantbruket, livsmedelsindustrin, offentligsektorn, detaljhandeln osv. Även mat och dagligvarupriserna blir ju då lägre samtidigt som skatterna kan sänkas.

Av Uno Hansson 15 aug 2008 15:43