Vi köpte råtobak för att göra egna cigaretter

Oförutsedda utgifter förstör budgeten. Alltid. Hur man än anstränger sig i sina försök att vara kalkylerande och förutseende, så kommer de alltid lika oväntat. Det hör till deras natur.

Det är aldrig samma sak med inkomsterna. Om man jobbar på frilansbasis, kommer dom inte ens när man räknar med det. I varje fall kommer de sällan i tid, eller när de behövs mest.

Extrainkomster kommer enbart när man tror att de är spenderbara, och det tror man bara för att man inte har förutsett att några oförutsedda utgifter är på ingång. Igen.

Men, n ä r extra pengar trillar in, och Sam och jag samtidigt inbillar oss att vi får behålla dom, då blir vi shoppinggalna. Då vill vi ha allt som vi behövt avstå från tidigare. Ögonen får liv i sina tärda hålor. Som på en given signal rusar vi båda åsta åt olika håll och överköper allt möjligt, utom mat. För det glömmer vi. Det är därför vi ser tärda ut.

Under långa perioder däremellan sitter vi och närapå svälter över våra näringsfattiga nudelsoppor, men vi gör det verkligen snyggt - som den här gången - i nya fräscha regnkläder, under nya paraplyer.

Vi måtte se ut som en slagkraftig kampanjaffisch över dåligt omdöme från Socialstyrelsen.

Att vara två vanerökare i ett hushåll, det betyder utgifter på drygt 3000 i månaden. Det är en chockerande stor summa som man bara eldar upp. Med normal prismedvetenhet kan man, under samma tidsperiod, faktiskt försörja två personer på den summan. Ganska gott.

Medvetna om detta, ville vi försöka leva upp till duglighetsfaktorn och inleda en tid av ekonomisk smartness. Det betydde att vi tänkte göra något radikalt åt vårt tobaksberoende, på det enda sätt som två inbitna rökare har motivation till.

Vi köpte sålunda råtobak, filterhylsor och smakämnen för 350 kr, för tobakskvarn och rullmaskin råkade Sam redan ha i sina gömmor. "Han kunde sån´t här." och det kändes tryggt för en novis, som jag.

Nu skulle vi rulla våra egna cigaretter och spara en massa pengar. Ett kg råtobak skulle enligt utsago räcka till en hel månadsförbrukning för oss bägge. "Det enda som krävdes var lite arbete", sas det.
Ja, det kan jag intyga. Plus all tid i världen, vaneskicklighet, välutvecklad städlusta, gott om plats och bättre planering, än vad vi hade.

För det första har jag aldrig varit med om en tråkigare sysselsättning. Och det säger jag, som var den av oss, som nöjde mig med att titta på.
För det andra är den här självtillverkningens konstanta städbehov ett underskattat gissel. Man får räkna med att det dräller omkring tobaksskräp precis överallt, och det gäller lika länge som man nu väljer att ägna sig åt den här Gör-Själv-produktionen.

Först skulle tobaken dränkas in i smakämnen och ligga och dra i åtminstone ett dygn. Under den tiden var vi tvungna att köpa våra vanliga Right.

Sedan skulle tobaken malas omgång 1 och ligga och torka, luftigt utspridd på dagstidningar, vilket innebar att cigarrettillverkningen behövde lägga beslag på vårt inglasade uterum. Under ett par dagar skulle vi inte kunna bjuda hem några gäster på kvällsfika och glass, förkunnade Sam, eftersom uterummets golvutrymme skulle ockuperas av åtta utbredda Värmlands Folkblad med fuktig, stinkande tobak.

Och så blev det.

Jag tittade på och försökte försona mig med eländet.

- Om grannarna ser det här nu, sa jag, så tror de att vi börjat odla och sälja marijuana.
- Ja, och då förstår dom hur fattiga vi blivit, mumlade Sam. Vi borde kanske annonsera i TV.
Jag stirrade på honom.
- Man får väl inte marknadsföra tobak i tv?
- Jag menade bara en så´n där tiggeri-annons, förtydligade Sam. "Skänk ett bidrag till..."

Jag var fortfarande tveksam. Sådan annonsering var nog öronmärkt för hjälporganisationer.

Sam hade glömt bort tidsåtgången runt hela den här rulla-själv-proceduren på de tio år som gått, sedan han sist ägnade sig åt hemrullning. Torkandet i uterummet tog flera dygn längre, än vad han hade minne av.

Därefter tog det ytterligare några dagar att mala omgång 2 och sätta igång och börja rulla cigaretterna för hand. Under den tiden var vi förstås tvungna att fortsätta köpa våra vanliga Right.

Dagen D kom till slut, när vi skulle röka våra första hemtillverkade cigg. Vi satt andaktsfullt mitt emot varandra ute på altanen och tände oss en varsin cigarett. Högtidligt. Det uppstod en tyst minut i vilken vi sög och sög på våra cigaretter, tills vi blev yrskalliga och halvblå i ansiktet.

- Det ryker knappt! utbrast jag besviken. Det här är ju som att försöka röka upp en kvittorulle.
Sam såg nästan hög ut av syrebristen.
- Tobaken är nog inte riktigt torr än, försvarade han den. Och vi har nog rullat den lite för hårt.

Det blev till att göra om stora delar av arbetet. Under den tiden var vi, som ni förstår, tvungna att köpa mer av våra vanliga Right.

Så, egentligen, undrar jag hur lång tid det tar innan vi blir skickliga nog för att tjäna på det här lysande besparingsinitiativet. Man ska i alla fall inte tro att det är gratis att spara pengar.

Av Isabella Mendrix 07 aug 2008 11:49